Metro 2034

Jahapp. Efter ett år av längtan har jag svepläst Dmitri Glochovskijs Metro 2034 – lite som att köpa en ask dyra, goda praliner och moffa in dem drösvis utan att ens känna smaken. Nej, riktigt så illa var det inte, men det är svårt att suga på karamellan när det gäller en riktigt bra bok. Ransonera?  Bara läsa ett visst antal kapitel per dag? Jo, tjena.

”MOSKVA ÅR 2034. På station Sevastopolskaja i utkanten av Moskvas enorma tunnelbanesystem dyker den hemlighetsfulle överste Hunter upp. Han tar upp kampen med de dunkla krafter som hotar befolkningen i Moskvas metro och ger sig ut på en farlig expedition i tunnlarnas djup. Vid hans sida finns Homeros, en gammal, erfaren stationsinvånare som kan metron och dess legender bättre än någon annan och ser det som sin livsuppgift att nedteckna dess historia.”

Artiom – den unge hjälten från från Metro 2033 – är reducerad till en bifigur, nu är det istället hans iskalle mentor Hunter som kliver fram. Hunter, Homeros och Sajsa (japp! äntligen en kvinna med i leken – Metro 2033 var snudd på kliniskt kvinnobefriad, vill minnas att någons mamma samt en prostituerad var de två kvinnor som figurerade i förbifarten) fortsätter resan genom tunnlarna i Moskvas tunnelbana 20 år efter det stora Kriget, kriget där alla kastade de goda föresatserna över bord och drog iväg atombomber runt jorden.

Uppe på ytan är det kaos, kontaminerat, muterade varelser har tagit över och det finns gott om människor nere i tunnlarna som aldrig sett himlen på riktigt. Mörkret är snudd på totalt (på alla sätt och vis), men någonstans finns ändå ett litet hopp hos en del av de överlevande. Myter, sagor och fantasier – hur är det med den hemliga metron, med alla hemliga bunkrar, kan det finnas gömda civilisationer någonstans där ute, ställen där alla är lite snällare, där polityren ännu existerar både på och under ytan?

Metro 2034 är inte någon karbonkopia som i 2033-ett-år-senare. Det är inte lika mycket pojkäventyr, det är (ännu) mörkare, grymmare, mer tröstlöst. Jag kan sakna äventyren, upptäckandet och de noggranna beskrivningarna av de skilda subkulturerna på de olika stationerna, men det finns något där. Metro 2035? Jo, det påstås att det ska komma en sådan, en avslutande del i trilogin.

Jag har aldrig tidigare fångats av Moskva, av tanken på den enorma och svårförståeliga staden i öst, men nu vill jag dit. Jag vill ner i tunnlarna. Jag lovar att jag inte ska springa runt på spåren med en kalasnjikov i näven, men jag vill de de majestätiska stationerna. Drömma. Fantisera.

Metro 2033/34 är inte bara böcker och spel. Det är ett musik- och konstprojekt också. I love it. Hela konceptet, så ljuvligt. Det enda sura är att spelen inte finns till vår leksak än, men det sägs att det ska komma i PS3 också (nu finns det bara till Xbox).