att dö är lätt, det är livet som är svårt

Dying is easy… it’s the living that’s hard.

Den har legat LÄNGE i väntehögen: Aldens Bells The Reapers are the Angels. Den bara blev liggande (tack till Swedish Zombie för att du såg till att jag drog tummen ur rö… eh, ja, för att du fick mig att plocka boken ur högen), jag har haft många bra böcker i den där högen och på ett vis är jag glad att den fått ligga till sig – den här boken var nämligen en LYX att få läsa.

Older than her years and completely alone, Temple is just trying to live one day at a time in a post-apocalyptic world, where the undead roam endlessly, and the remnant of mankind who have survived, at times, seem to retain little humanity themselves.

Temple has known nothing else. This is the world she was born into. Her journey takes her to far-flung places, to people struggling to maintain some semblance of civilization and to those who have created a new world order for themselves.

When she comes across the helpless Maury, she attempts to set one thing right, if she can just get him back to his family then maybe it will bring forgiveness for some of the terrible things she’s done in her past. Because Temple has had to fight to survive, along the road she’s made enemies and one vengeful man is determined that, in a world gone mad, killing her is the only thing that makes sense …

I Temples värld är zombierna en irritation i paritet med mygg, ungefär. Det är de levande som våldtar och dödar av ren grymhet. De odöda ser hon som djur, de vet inte bättre.

Läs ett utdrag – språket är pur NJUTNING (men till skillnad från Jonny så tycker jag INTE att det är snyggt utan anföringstecken eller andra ”talmarkörer”, min soppiga hjärna får stundtals svårt att hålla rätt på vem som säger vad) och dödar alla fördomar om att man inte kan skriva riktigt riktigt vackert om död, postapokalyps och galna hillbillies.

Bell får t o m in ett TÅG i storyn, det ger pluspoäng (…som om inte boken vore en fullpoängare sen förut: FEM extremnöjda boktokslin av fem möjliga. Fem PLUS. Sug på den.)

4 svar

  1. Låter riktigt bra! Framförallt gillar jag att hon är född postapokalyptiskt.

    Får mig att tänka på The Road, där sonen heller aldrig upplevt ett fungerande samhälle -med snabbköp, Coca-Cola och människor som inte försöker äta upp varandra. Däremot är det ju pappan som är huvudperson, så pojkens perspektiv utnyttjas inte alltför mycket…

    Kul att det finns en sån här bok, där någon som inte sett vad som fanns innan står i fokus. Hon lär ju ha en lite annan inställning till det hela, kan tänkas…

    27 juli, 2011 kl. 22:32

    • siv

      Hon har en väldigt annorlunda inställning till det mesta, faktiskt. En uppfriskande hjältinna. LÄÄÄÄÄS!

      28 juli, 2011 kl. 18:37

  2. utmärkt att jag fick dig att äntligen lyfta den ur väntehögen! Jag hade den också liggande ett tag, ovanligt med en liksom VACKER zombiehistoria!

    7 augusti, 2011 kl. 18:09

  3. Pingback: något att längta efter « (inte så) Anonyma Biblioholister

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s