att dö är lätt, det är livet som är svårt
Dying is easy… it’s the living that’s hard.
Den har legat LÄNGE i väntehögen: Aldens Bells The Reapers are the Angels. Den bara blev liggande (tack till Swedish Zombie för att du såg till att jag drog tummen ur rö… eh, ja, för att du fick mig att plocka boken ur högen), jag har haft många bra böcker i den där högen och på ett vis är jag glad att den fått ligga till sig – den här boken var nämligen en LYX att få läsa.
Older than her years and completely alone, Temple is just trying to live one day at a time in a post-apocalyptic world, where the undead roam endlessly, and the remnant of mankind who have survived, at times, seem to retain little humanity themselves.
Temple has known nothing else. This is the world she was born into. Her journey takes her to far-flung places, to people struggling to maintain some semblance of civilization and to those who have created a new world order for themselves.
When she comes across the helpless Maury, she attempts to set one thing right, if she can just get him back to his family then maybe it will bring forgiveness for some of the terrible things she’s done in her past. Because Temple has had to fight to survive, along the road she’s made enemies and one vengeful man is determined that, in a world gone mad, killing her is the only thing that makes sense …
I Temples värld är zombierna en irritation i paritet med mygg, ungefär. Det är de levande som våldtar och dödar av ren grymhet. De odöda ser hon som djur, de vet inte bättre.
Läs ett utdrag – språket är pur NJUTNING (men till skillnad från Jonny så tycker jag INTE att det är snyggt utan anföringstecken eller andra ”talmarkörer”, min soppiga hjärna får stundtals svårt att hålla rätt på vem som säger vad) och dödar alla fördomar om att man inte kan skriva riktigt riktigt vackert om död, postapokalyps och galna hillbillies.
Bell får t o m in ett TÅG i storyn, det ger pluspoäng (…som om inte boken vore en fullpoängare sen förut: FEM extremnöjda boktokslin av fem möjliga. Fem PLUS. Sug på den.)
dåligt, CDON
Jo, jag förstår att förlag kan strula, men det är ändå inte OK att lova 4-6 dagars leveranstid vid beställning den 5/7 när boken inte trillar ner förrän den 27/7 hos kunden. Specillt inte när det handlar om något så efterlängtat som Metro 2034. GRUFF.
kontraster? jajamensan!
Det blir ofta vilt blandat när man står där på biblioteket. Hyllan med nyutkomna böcker kan få en att grabba tag i publikationer som man aldrig annars skulle ha lagt tassarna på. ”Man” och ”en” i all ära – jag menar egentligen JAG. Mig. Fast jag tror att ganska många är likadana.
I love it.
Under en sömnlös natt den gångna helgen så betade jag av Carolina Gynning och Birgitta Stribe (yes, båda på en natt – det är inga tunga och svårlästa böcker direkt). Carolina känner väl de flesta till, men Birgitta är relativt ny som romanförfattare, hon är (frilans-)journalist i grunden.
Böckerna har på sitt vis ett likartat tema – att skapa ett nytt liv efter någons död. Att skapa om sig själv. Framgång, men med bieffekter av inte i alla avseenden enkel karaktär. Skenbart lika alltså, men också – naturligtvis – så olika. Perfekt komboläsning med andra ord.
Att Laura och Vanessa är enäggstvillingar är obegripligt. Inte nog med att Vanessa är en strålande skönhet medan Laura ser ganska alldaglig ut, Vanessa äger och styr över Glory, Sveriges mest framgångsrika magasin, medan Laura guidar besökare på Moderna Museet i Stockholm.
Julen 2004 reser tvillingarna och deras föräldrar till Thailand för att fira pappans 60-årsdag. När föräldrarna dör och Vanessa försvinner under tsunamin, faller det sig nästan naturligt för Laura att ta sin systers plats. Efter alla år i skuggan av den fantastiska Vanessa, kan Laura äntligen stiga fram som den framgångsrika kvinna hon skulle ha varit. Om bara inte hemligheten drabbat henne.
Hennes imitation av Vanessa är nästintill perfekt men det finns de som misstänker att allt inte står rätt till. Och vad är det egentligen för affärer Vanessa varit inblandad i? När märkliga människor från det förflutna dyker upp tvingas Laura inse att hon inte vet allt om sin perfekta tvillingsyster. Långt därifrån. Hennes bedrägeri börjar bli farligt för henne själv, men nu är det för sent att dra sig ur. Nu finns ingen återvändo.
Vad alla (nåja, men de som läser) undrar: jaha, exakt hur många av de här grejorna är självbiografiska? Det snurrar många rykten om CG och hennes tidigare äventyr i Paris och på Rivieran. Call-girl med grava drogproblem är det rykte som återkommer oftast. Lauras/Vanessas pojkvän har inte så få likheter med CGs ex Mattias Trotzig. (en rolig ”cameo” är när CG låter en av sina huvudpersoner intervjua den där bröligt stökiga blonda och storbystade skånska tjejen som var med i Big Brother :))
I don’t care. Egentligen. Men visst får skandaldelen av hjärnan en del smarr att tugga i sig.
”Den är bättre än jag trodde” läser jag lite överallt när det gäller ”Laura, flickan från havet”. Ja. Jo. Det är inte alldeles uruselt, alls. En del knäppa fel (nej, det var INTE Duran Duran som gjorde ”The Sun Always Shines on TV”, och låter man sin huvudperson strössla sitt språk med engelska uttryck så ska den som redigerar se till så att de åtminstone är i NÄRHETEN av att vara rättstavade) men i övrigt klart snasksmarrig chic-lit kryddad med maffia och död. Idén ”skaffa sig ett nytt liv efter Thailands-tsunamin” är inte ny, men den ger chanser till vilda livsöden och CG nyttjar konceptet till fullo.
Från Manolos till Birkenstock: över till ”Endera dan” av Birgitta Stribe. På adlibris kallas genren tant-lit – jag föredrar att kalla det hela för Birken-chic.
Britt-Marie är femtio plus, minst. Hon väntar fortfarande på att livet ska börja.
Endera dan ska Britt-Marie åka jorden runt, kanske kommer hon till Danmark. Endera dan ska Britt-Marie skriva en bok, under tiden skriver hon krönikor i ett kattmagasin, om Sessan som är påhittad (man måste ju försörja sig, säger Britt-Marie).
Endera dan ska Britt-Marie ha röda remsandaler, men tyvärr tillverkas de inte för knöliga hallux valgus-fötter.
Hon bor i den lilla staden Stingslinge med sin man Leffe som arbetar i en sportbutik och är maniskt intresserad av maratonlöpning. Från soffan.
När Britt-Marie en dag, av en slump, går med i ”Kvartisjuklubben, den lokala hundklubben, verkar det som endera dan faktiskt är på väg.
Jaaa. Jahaja. Nu undrar vi: HUR mycket av Britt-Marie är Stribe själv (frustrerad frilans etc) och framförallt: VEM är den kvinnliga akademiledamoten med de fula fötterna?
(den som läser boken hajar)
Endera dan är på vissa vis precis som Laura – en alldeles OK sommarnatts-bok, om än inte fantastisk. Cred till Stribe är att skrivfelen är något färre. Hon hamnar i samma liga som Katarina Mazetti och Karin Brunk-Holmqvist och det är alls inget dåligt sällskap.
PS jag har själv hallux valgus på ena foten men vägrar att kalla min knöl för FUL. Det är en anatomisk avvikelse, inte alltid helt bekväm, men FUL? Nope, jag vägrar…!
(inte så) Anonyma Biblioholister 