den där underbara ön i sydöst

Gotland. GOTLAND! Nej, jag har fortfarande aldrig varit där och det är egentligen väldigt dumt med tanke på mitt stora intresse för historia, djur, natur och hantverk.

Varje vinter tänker vi ”men till sommaren/hösten kanske…?” (hellre höst, september på Gotland sägs vara alldeles underbart, och det är lättare att få tag på boende och slippa trängas). Ännu har det inte blivit av. Eftersom sommarens semester kommer att gå åt till att flytta hela min mammas liv från en ort till en annan så blir det inte i år heller. Inte som vi hade tänkt oss, men alla vi som har sjuka eller gamla föräldrar vet att det är bara så det är.

Jag fortsätter sålunda att LÄSA om Gotland. Läsa och drömma (…t ex om den där fotokursen… och… och…). Deckare som utspelas på Gotland? Plenty of!

Anna Janssons senaste, Alkemins eviga eld, var nästan först ut bland sommardeckarna som trillade in på bibblan. De trillade och trillade med en så hiskelig fart att jag snudd på fått lämna tillbaka en del icke utlästa (hej då Mons Kallentoft, nice try men din senaste bok var aningens för rörig för att fånga mitt intresse) men Janssons bok hann jag igenom. Snabbläst var ordet, sa Bull.

Alkemi samt därtill kopplat tok, konstnärskollektiv och Gotland. Addera hemligheter från förr och ett kopiöst hämndbegär (jaja, jag vet – standardkoncept 1A). Inte alls tokigt. Närmare bestämt helt OK, men inte fantastiskt, en mellanbok för att vara Anna Jansson om du frågar mig.

Min favoritbok av Anna är fortfarande Inte ens det förflutna (för den suggestiva beskrivningen av sju kvinnors öden på den spännande och märkliga Gotska Sandön) med Främmande fågel som god tvåa.

Böckerna om Maria Wern och hennes kolleger är ”säkra” sommarval. Man vet vad man får. Mellanmjölk. Vaniljglass. Marabou mjölkchoklad. Ibland är det alldeles alldeles OK, om inte annat så för att blanda ut alla sköna zombie-stories en aning.

…så har vi då Håkan Östlundh. Trots att Östlundh har sex (bra) böcker på sitt samvete redan så känns han fortfarande lite som en spännande uppstickare. Fem kriminalromaner och en mycket fin relationsroman har det blivit. Dem femte delen i deckarserien om Fredrik Broman och hans gäng heter Inkräktaren, och den är i mitt tycke aningens vassare än Janssons bok. Jag kan inte riktigt sätta fingret på exakt vad det är, men alla Östlundhs böcker har ett litet extra ”det”, en edge som jag gillar.

(den ohemult snygga pressbilden av Håkan är för övrigt tagen av en av mina favoritfotografer, Thron Ullberg, som roligt nog var en urcool långluggad synthare i min ungdoms Karlstad. Jag var lite avståndsförtjust i honom cirkus 1982 när man dansade till Just can’t get enough på Kungsporten, those were the days :-D)

Familjefoton med utstuckna ögon. Skrämmande brev utan avsändare. De nyblivna Fåröborna Henrik Kjellander och Malin Andersson står som levande frågetecken inför hoten som drabbat dem och deras barn. Vem vill göra dem illa?

Fredrik Broman och hans kollegor vid Visbypolisen tar saken på största allvar, men kan inte utesluta att alltihop är ett osmakligt skämt. När hoten trappas upp och parets dotter försvinner skingras alla tvivel. Det här är på allvar. Dessutom är det bara början …

När polisen pressar Henrik kommer en gammal infekterad släkthistoria i dagen. Vad fick honom egentligen att återvända till Gotland efter en framgångsrik karriär som fotograf i Stockholm och ute i världen? Är det verkligen någon på den karga ön i Östersjön som vill skada familjen, eller kommer hoten från annat håll?

Medan höstmörkret djupnar håller någon ögonen på familjen och bidar sin tid – väntar på rätt tillfälle att göra upp räkningen.

Håkan Östlundh håller genomgående hög kvalitet oavsett genre, och den här boken är inget undantag. Där Jansson fick en mjölkchokladig tre drar Östlundh till med en fyra. Som en fin Lindt med lite högre kakaohalt. Fortsätt Håkan. Rätt som det är så kommer du att drämma till med en Valrhona, det är jag övertygad om.

—

Min ALLRA bästa Gotlandsbok hittills i sommar? Nej, den får du vänta lite till på. Den ska få ett helt eget inlägg.

15 juli, 2011 | Kategorier: resor, seriemördare, spänning | 2 kommentarer