Arkiv för juli, 2011

från framtid i Moskva till dåtid i Stockholm

Från Metro 2034 till Elin Wägner. Tvära kast, precis som det ska vara.

Elin, Elin… ironiskt nog väcktes mitt intresse på grund av att jag dyrkar Bang, Barbro Alving. Bang var vän till och beundrare av Elin och försökte i MÅNGA år att få till en biografi om densamma. Jag vet inte hur många förskott hon festade upp, men någon biografi blev det aldrig, det låste sig helt enkelt,

”Med rapp dialog, galghumor och svärta skildras fyra unga kvinnors liv i förra sekelskiftets Stockholm. Norrtullsligan handlar om kontoristerna Elisabeth, Baby, Eva och Emmys vänskap, yrkesliv och förälskelser. I deras delade rum på Norrtullsgatan spirar upproret och längtan efter ett annat sätt att leva.

Norrtullsligan utkom första gången 1908 och var Elin Wägners debutroman och stora genombrott. Den här utgåvan har förord av Annika Lantz och efterord av Boel Hackman.”

Hum. Det låter ju inte så hävligt, tänker du. Fyra kvinnor delar lägenhet. Hjärta, smärta. Någon blir sjuk, någon förlorar jobbet, någon träffar i hemlighet en VÄLDIGT olämplig man. Det låter som som vilken Marian Keyes som helst. Ja, referensen är inte dum, men vi talar om fyra unga kvinnor som 1) yrkesarbetar 2) bor tillsammans, inte med föräldrarna (trots att de är ogifta – oh FASA! Jag DÅNAR!) i Stockholm för 103 år sen. De hade inte ens rösträtt.

SKANDAL, mina vänner. I sanning! Läs med försiktighet, så att inte ni också blir såna där fämmi… feminin… eh, feminister.

Det är GULD värt när gamla klassiker ges ut igen, speciellt när de kommer i pocketformat till extremt överkomligt pris. Ja, och tycker man att DET priset är för högt så kan jag rekommendera att man lånar den alldeles gratis, den finns som e-bok på bibblan. En ljuvlig tjänst!

Jag blev liiiite sådär ”nej, snälla, gör inget hö-hö-hö av det här” när jag såg att Annika Lantz skulle skriva förordet (missförstå mig rätt, jag gillar henne, men ibland BLIR det lite för, ja, höhöhö) men hon gör det med balans, det är syggt så snyggt. Boels mer akademiska efterord pryder också sin plats.

Annonser

Metro 2034

Jahapp. Efter ett år av längtan har jag svepläst Dmitri Glochovskijs Metro 2034 – lite som att köpa en ask dyra, goda praliner och moffa in dem drösvis utan att ens känna smaken. Nej, riktigt så illa var det inte, men det är svårt att suga på karamellan när det gäller en riktigt bra bok. Ransonera?  Bara läsa ett visst antal kapitel per dag? Jo, tjena.

”MOSKVA ÅR 2034. På station Sevastopolskaja i utkanten av Moskvas enorma tunnelbanesystem dyker den hemlighetsfulle överste Hunter upp. Han tar upp kampen med de dunkla krafter som hotar befolkningen i Moskvas metro och ger sig ut på en farlig expedition i tunnlarnas djup. Vid hans sida finns Homeros, en gammal, erfaren stationsinvånare som kan metron och dess legender bättre än någon annan och ser det som sin livsuppgift att nedteckna dess historia.”

Artiom – den unge hjälten från från Metro 2033 – är reducerad till en bifigur, nu är det istället hans iskalle mentor Hunter som kliver fram. Hunter, Homeros och Sajsa (japp! äntligen en kvinna med i leken – Metro 2033 var snudd på kliniskt kvinnobefriad, vill minnas att någons mamma samt en prostituerad var de två kvinnor som figurerade i förbifarten) fortsätter resan genom tunnlarna i Moskvas tunnelbana 20 år efter det stora Kriget, kriget där alla kastade de goda föresatserna över bord och drog iväg atombomber runt jorden.

Uppe på ytan är det kaos, kontaminerat, muterade varelser har tagit över och det finns gott om människor nere i tunnlarna som aldrig sett himlen på riktigt. Mörkret är snudd på totalt (på alla sätt och vis), men någonstans finns ändå ett litet hopp hos en del av de överlevande. Myter, sagor och fantasier – hur är det med den hemliga metron, med alla hemliga bunkrar, kan det finnas gömda civilisationer någonstans där ute, ställen där alla är lite snällare, där polityren ännu existerar både på och under ytan?

Metro 2034 är inte någon karbonkopia som i 2033-ett-år-senare. Det är inte lika mycket pojkäventyr, det är (ännu) mörkare, grymmare, mer tröstlöst. Jag kan sakna äventyren, upptäckandet och de noggranna beskrivningarna av de skilda subkulturerna på de olika stationerna, men det finns något där. Metro 2035? Jo, det påstås att det ska komma en sådan, en avslutande del i trilogin.

Jag har aldrig tidigare fångats av Moskva, av tanken på den enorma och svårförståeliga staden i öst, men nu vill jag dit. Jag vill ner i tunnlarna. Jag lovar att jag inte ska springa runt på spåren med en kalasnjikov i näven, men jag vill de de majestätiska stationerna. Drömma. Fantisera.

Metro 2033/34 är inte bara böcker och spel. Det är ett musik- och konstprojekt också. I love it. Hela konceptet, så ljuvligt. Det enda sura är att spelen inte finns till vår leksak än, men det sägs att det ska komma i PS3 också (nu finns det bara till Xbox).


KMB


Mr Spock (a k a dammvippan – allt fäster på honom) väntar otåligt på att vi ska komma igång med Den Stora Transformationen. Väggarna ska målas och samtliga bokhyllor ska flyttas ut i vardagsrummet, som nu ska förvandlas till Större Bibliotek, Med Öppen Spis Men Utan TV.


att dö är lätt, det är livet som är svårt

Dying is easy… it’s the living that’s hard.

Den har legat LÄNGE i väntehögen: Aldens Bells The Reapers are the Angels. Den bara blev liggande (tack till Swedish Zombie för att du såg till att jag drog tummen ur rö… eh, ja, för att du fick mig att plocka boken ur högen), jag har haft många bra böcker i den där högen och på ett vis är jag glad att den fått ligga till sig – den här boken var nämligen en LYX att få läsa.

Older than her years and completely alone, Temple is just trying to live one day at a time in a post-apocalyptic world, where the undead roam endlessly, and the remnant of mankind who have survived, at times, seem to retain little humanity themselves.

Temple has known nothing else. This is the world she was born into. Her journey takes her to far-flung places, to people struggling to maintain some semblance of civilization and to those who have created a new world order for themselves.

When she comes across the helpless Maury, she attempts to set one thing right, if she can just get him back to his family then maybe it will bring forgiveness for some of the terrible things she’s done in her past. Because Temple has had to fight to survive, along the road she’s made enemies and one vengeful man is determined that, in a world gone mad, killing her is the only thing that makes sense …

I Temples värld är zombierna en irritation i paritet med mygg, ungefär. Det är de levande som våldtar och dödar av ren grymhet. De odöda ser hon som djur, de vet inte bättre.

Läs ett utdrag – språket är pur NJUTNING (men till skillnad från Jonny så tycker jag INTE att det är snyggt utan anföringstecken eller andra ”talmarkörer”, min soppiga hjärna får stundtals svårt att hålla rätt på vem som säger vad) och dödar alla fördomar om att man inte kan skriva riktigt riktigt vackert om död, postapokalyps och galna hillbillies.

Bell får t o m in ett TÅG i storyn, det ger pluspoäng (…som om inte boken vore en fullpoängare sen förut: FEM extremnöjda boktokslin av fem möjliga. Fem PLUS. Sug på den.)


dåligt, CDON

Jo, jag förstår att förlag kan strula, men det är ändå inte OK att lova 4-6 dagars leveranstid vid beställning den 5/7 när boken inte trillar ner förrän den 27/7 hos kunden. Specillt inte när det handlar om något så efterlängtat som Metro 2034. GRUFF.


kontraster? jajamensan!

Det blir ofta vilt blandat när man står där på biblioteket. Hyllan med nyutkomna böcker kan få en att grabba tag i publikationer som man aldrig annars skulle ha lagt tassarna på. ”Man” och ”en” i all ära – jag menar egentligen JAG. Mig. Fast jag tror att ganska många är likadana.

I love it.

Under en sömnlös natt den gångna helgen så betade jag av Carolina Gynning och Birgitta Stribe (yes, båda på en natt – det är inga tunga och svårlästa böcker direkt). Carolina känner väl de flesta till, men Birgitta är relativt ny som romanförfattare, hon är (frilans-)journalist i grunden.

Böckerna har på sitt vis ett likartat tema – att skapa ett nytt liv efter någons död. Att skapa om sig själv. Framgång, men med bieffekter av inte i alla avseenden enkel karaktär. Skenbart lika alltså, men också – naturligtvis – så olika. Perfekt komboläsning med andra ord.

Att Laura och Vanessa är enäggstvillingar är obegripligt. Inte nog med att Vanessa är en strålande skönhet medan Laura ser ganska alldaglig ut, Vanessa äger och styr över Glory, Sveriges mest framgångsrika magasin, medan Laura guidar besökare på Moderna Museet i Stockholm.

Julen 2004 reser tvillingarna och deras föräldrar till Thailand för att fira pappans 60-årsdag. När föräldrarna dör och Vanessa försvinner under tsunamin, faller det sig nästan naturligt för Laura att ta sin systers plats. Efter alla år i skuggan av den fantastiska Vanessa, kan Laura äntligen stiga fram som den framgångsrika kvinna hon skulle ha varit. Om bara inte hemligheten drabbat henne.

Hennes imitation av Vanessa är nästintill perfekt men det finns de som misstänker att allt inte står rätt till. Och vad är det egentligen för affärer Vanessa varit inblandad i? När märkliga människor från det förflutna dyker upp tvingas Laura inse att hon inte vet allt om sin perfekta tvillingsyster. Långt därifrån. Hennes bedrägeri börjar bli farligt för henne själv, men nu är det för sent att dra sig ur. Nu finns ingen återvändo.

Vad alla (nåja, men de som läser) undrar: jaha, exakt hur många av de här grejorna är självbiografiska? Det snurrar många rykten om CG och hennes tidigare äventyr i Paris och på Rivieran. Call-girl med grava drogproblem är det rykte som återkommer oftast. Lauras/Vanessas pojkvän har inte så få likheter med CGs ex Mattias Trotzig. (en rolig ”cameo” är när CG låter en av sina huvudpersoner intervjua den där bröligt stökiga blonda och storbystade skånska tjejen som var med i Big Brother :))

I don’t care. Egentligen. Men visst får skandaldelen av hjärnan en del smarr att tugga i sig.

”Den är bättre än jag trodde” läser jag lite överallt när det gäller ”Laura, flickan från havet”. Ja. Jo. Det är inte alldeles uruselt, alls. En del knäppa fel (nej, det var INTE Duran Duran som gjorde ”The Sun Always Shines on TV”, och låter man sin huvudperson strössla sitt språk med engelska uttryck så ska den som redigerar se till så att de åtminstone är i NÄRHETEN av att vara rättstavade) men i övrigt klart snasksmarrig chic-lit kryddad med maffia och död. Idén ”skaffa sig ett nytt liv efter Thailands-tsunamin” är inte ny, men den ger chanser till vilda livsöden och CG nyttjar konceptet till fullo.

Från Manolos till Birkenstock: över till ”Endera dan” av Birgitta Stribe. På adlibris kallas genren tant-lit – jag föredrar att kalla det hela för Birken-chic.

Britt-Marie är femtio plus, minst. Hon väntar fortfarande på att livet ska börja.

Endera dan ska Britt-Marie åka jorden runt, kanske kommer hon till Danmark. Endera dan ska Britt-Marie skriva en bok, under tiden skriver hon krönikor i ett kattmagasin, om Sessan som är påhittad (man måste ju försörja sig, säger Britt-Marie).

Endera dan ska Britt-Marie ha röda remsandaler, men tyvärr tillverkas de inte för knöliga hallux valgus-fötter.

Hon bor i den lilla staden Stingslinge med sin man Leffe som arbetar i en sportbutik och är maniskt intresserad av maratonlöpning. Från soffan.

När Britt-Marie en dag, av en slump, går med i ”Kvartisjuklubben, den lokala hundklubben, verkar det som endera dan faktiskt är på väg.

Jaaa. Jahaja. Nu undrar vi: HUR mycket av Britt-Marie är Stribe själv (frustrerad frilans etc) och framförallt: VEM är den kvinnliga akademiledamoten med de fula fötterna?

(den som läser boken hajar)

Endera dan är på vissa vis precis som Laura – en alldeles OK sommarnatts-bok, om än inte fantastisk. Cred till Stribe är att skrivfelen är något färre. Hon hamnar i samma liga som Katarina Mazetti och Karin Brunk-Holmqvist och det är alls inget dåligt sällskap.

PS jag har själv hallux valgus på ena foten men vägrar att kalla min knöl för FUL. Det är en anatomisk avvikelse, inte alltid helt bekväm, men FUL? Nope, jag vägrar…!


vilken UNDERBAD idé!


(nä, du kan tyvärr inte träffa den här pelikanen i bibliotekets regi, men jag ville knuffa in den ändå eftersom jag saknar den)


Jag fortsätter att älska Västerås stadsbibliotek och dess filialer:

Besök badbiblioteket i sommar! För fjärde året flyttar Råby bibliotek ut till Fredriksbergsbadet under några sommardagar. Badgästerna kan där låna en bok eller tidskrift när de har en skön dag vid badet. De kan läsa medan de ligger och solar eller passa på att låna med sig något hem. Finns det önskemål har vi som arbetar på badbiblioteket gärna en liten sagostund med barnen eller ger boktips till vuxna och barn. Ni träffar oss på Fredriksbergsbadet vid vackert väder, tisdagar klockan 10-12 och onsdagar klockan 13-15 under perioden 28/6-13/7. Välkomna!

PS1: strax under badbiblioteksinlägget ser ni min favoritbibliotekarie Maria. Jag har alltid sett henne som Arga Bibliotekstanten, men hon dementerar (…vilket hon såklart skulle göra oavsett :))

PS2: hoppas att folk är snälla mot böckerna, så att de inte blir alldeles vattenvågiga på fel sätt

PS3 förlåt den lutande horisonten, har inte orkat öppna photoshop på flera år (!)