från framtid i Moskva till dåtid i Stockholm
Från Metro 2034 till Elin Wägner. Tvära kast, precis som det ska vara.
Elin, Elin… ironiskt nog väcktes mitt intresse på grund av att jag dyrkar Bang, Barbro Alving. Bang var vän till och beundrare av Elin och försökte i MÅNGA år att få till en biografi om densamma. Jag vet inte hur många förskott hon festade upp, men någon biografi blev det aldrig, det låste sig helt enkelt,
”Med rapp dialog, galghumor och svärta skildras fyra unga kvinnors liv i förra sekelskiftets Stockholm. Norrtullsligan handlar om kontoristerna Elisabeth, Baby, Eva och Emmys vänskap, yrkesliv och förälskelser. I deras delade rum på Norrtullsgatan spirar upproret och längtan efter ett annat sätt att leva.
Norrtullsligan utkom första gången 1908 och var Elin Wägners debutroman och stora genombrott. Den här utgåvan har förord av Annika Lantz och efterord av Boel Hackman.”
Hum. Det låter ju inte så hävligt, tänker du. Fyra kvinnor delar lägenhet. Hjärta, smärta. Någon blir sjuk, någon förlorar jobbet, någon träffar i hemlighet en VÄLDIGT olämplig man. Det låter som som vilken Marian Keyes som helst. Ja, referensen är inte dum, men vi talar om fyra unga kvinnor som 1) yrkesarbetar 2) bor tillsammans, inte med föräldrarna (trots att de är ogifta – oh FASA! Jag DÅNAR!) i Stockholm för 103 år sen. De hade inte ens rösträtt.
SKANDAL, mina vänner. I sanning! Läs med försiktighet, så att inte ni också blir såna där fämmi… feminin… eh, feminister.
Det är GULD värt när gamla klassiker ges ut igen, speciellt när de kommer i pocketformat till extremt överkomligt pris. Ja, och tycker man att DET priset är för högt så kan jag rekommendera att man lånar den alldeles gratis, den finns som e-bok på bibblan. En ljuvlig tjänst!
Jag blev liiiite sådär ”nej, snälla, gör inget hö-hö-hö av det här” när jag såg att Annika Lantz skulle skriva förordet (missförstå mig rätt, jag gillar henne, men ibland BLIR det lite för, ja, höhöhö) men hon gör det med balans, det är syggt så snyggt. Boels mer akademiska efterord pryder också sin plats.
Metro 2034
Jahapp. Efter ett år av längtan har jag svepläst Dmitri Glochovskijs Metro 2034 – lite som att köpa en ask dyra, goda praliner och moffa in dem drösvis utan att ens känna smaken. Nej, riktigt så illa var det inte, men det är svårt att suga på karamellan när det gäller en riktigt bra bok. Ransonera? Bara läsa ett visst antal kapitel per dag? Jo, tjena.
”MOSKVA ÅR 2034. På station Sevastopolskaja i utkanten av Moskvas enorma tunnelbanesystem dyker den hemlighetsfulle överste Hunter upp. Han tar upp kampen med de dunkla krafter som hotar befolkningen i Moskvas metro och ger sig ut på en farlig expedition i tunnlarnas djup. Vid hans sida finns Homeros, en gammal, erfaren stationsinvånare som kan metron och dess legender bättre än någon annan och ser det som sin livsuppgift att nedteckna dess historia.”
Artiom – den unge hjälten från från Metro 2033 – är reducerad till en bifigur, nu är det istället hans iskalle mentor Hunter som kliver fram. Hunter, Homeros och Sajsa (japp! äntligen en kvinna med i leken – Metro 2033 var snudd på kliniskt kvinnobefriad, vill minnas att någons mamma samt en prostituerad var de två kvinnor som figurerade i förbifarten) fortsätter resan genom tunnlarna i Moskvas tunnelbana 20 år efter det stora Kriget, kriget där alla kastade de goda föresatserna över bord och drog iväg atombomber runt jorden.
Uppe på ytan är det kaos, kontaminerat, muterade varelser har tagit över och det finns gott om människor nere i tunnlarna som aldrig sett himlen på riktigt. Mörkret är snudd på totalt (på alla sätt och vis), men någonstans finns ändå ett litet hopp hos en del av de överlevande. Myter, sagor och fantasier – hur är det med den hemliga metron, med alla hemliga bunkrar, kan det finnas gömda civilisationer någonstans där ute, ställen där alla är lite snällare, där polityren ännu existerar både på och under ytan?
Metro 2034 är inte någon karbonkopia som i 2033-ett-år-senare. Det är inte lika mycket pojkäventyr, det är (ännu) mörkare, grymmare, mer tröstlöst. Jag kan sakna äventyren, upptäckandet och de noggranna beskrivningarna av de skilda subkulturerna på de olika stationerna, men det finns något där. Metro 2035? Jo, det påstås att det ska komma en sådan, en avslutande del i trilogin.
Jag har aldrig tidigare fångats av Moskva, av tanken på den enorma och svårförståeliga staden i öst, men nu vill jag dit. Jag vill ner i tunnlarna. Jag lovar att jag inte ska springa runt på spåren med en kalasnjikov i näven, men jag vill de de majestätiska stationerna. Drömma. Fantisera.
Metro 2033/34 är inte bara böcker och spel. Det är ett musik- och konstprojekt också. I love it. Hela konceptet, så ljuvligt. Det enda sura är att spelen inte finns till vår leksak än, men det sägs att det ska komma i PS3 också (nu finns det bara till Xbox).
KMB
Mr Spock (a k a dammvippan – allt fäster på honom) väntar otåligt på att vi ska komma igång med Den Stora Transformationen. Väggarna ska målas och samtliga bokhyllor ska flyttas ut i vardagsrummet, som nu ska förvandlas till Större Bibliotek, Med Öppen Spis Men Utan TV.
att dö är lätt, det är livet som är svårt
Dying is easy… it’s the living that’s hard.
Den har legat LÄNGE i väntehögen: Aldens Bells The Reapers are the Angels. Den bara blev liggande (tack till Swedish Zombie för att du såg till att jag drog tummen ur rö… eh, ja, för att du fick mig att plocka boken ur högen), jag har haft många bra böcker i den där högen och på ett vis är jag glad att den fått ligga till sig – den här boken var nämligen en LYX att få läsa.
Older than her years and completely alone, Temple is just trying to live one day at a time in a post-apocalyptic world, where the undead roam endlessly, and the remnant of mankind who have survived, at times, seem to retain little humanity themselves.
Temple has known nothing else. This is the world she was born into. Her journey takes her to far-flung places, to people struggling to maintain some semblance of civilization and to those who have created a new world order for themselves.
When she comes across the helpless Maury, she attempts to set one thing right, if she can just get him back to his family then maybe it will bring forgiveness for some of the terrible things she’s done in her past. Because Temple has had to fight to survive, along the road she’s made enemies and one vengeful man is determined that, in a world gone mad, killing her is the only thing that makes sense …
I Temples värld är zombierna en irritation i paritet med mygg, ungefär. Det är de levande som våldtar och dödar av ren grymhet. De odöda ser hon som djur, de vet inte bättre.
Läs ett utdrag – språket är pur NJUTNING (men till skillnad från Jonny så tycker jag INTE att det är snyggt utan anföringstecken eller andra ”talmarkörer”, min soppiga hjärna får stundtals svårt att hålla rätt på vem som säger vad) och dödar alla fördomar om att man inte kan skriva riktigt riktigt vackert om död, postapokalyps och galna hillbillies.
Bell får t o m in ett TÅG i storyn, det ger pluspoäng (…som om inte boken vore en fullpoängare sen förut: FEM extremnöjda boktokslin av fem möjliga. Fem PLUS. Sug på den.)
dåligt, CDON
Jo, jag förstår att förlag kan strula, men det är ändå inte OK att lova 4-6 dagars leveranstid vid beställning den 5/7 när boken inte trillar ner förrän den 27/7 hos kunden. Specillt inte när det handlar om något så efterlängtat som Metro 2034. GRUFF.
kontraster? jajamensan!
Det blir ofta vilt blandat när man står där på biblioteket. Hyllan med nyutkomna böcker kan få en att grabba tag i publikationer som man aldrig annars skulle ha lagt tassarna på. ”Man” och ”en” i all ära – jag menar egentligen JAG. Mig. Fast jag tror att ganska många är likadana.
I love it.
Under en sömnlös natt den gångna helgen så betade jag av Carolina Gynning och Birgitta Stribe (yes, båda på en natt – det är inga tunga och svårlästa böcker direkt). Carolina känner väl de flesta till, men Birgitta är relativt ny som romanförfattare, hon är (frilans-)journalist i grunden.
Böckerna har på sitt vis ett likartat tema – att skapa ett nytt liv efter någons död. Att skapa om sig själv. Framgång, men med bieffekter av inte i alla avseenden enkel karaktär. Skenbart lika alltså, men också – naturligtvis – så olika. Perfekt komboläsning med andra ord.
Att Laura och Vanessa är enäggstvillingar är obegripligt. Inte nog med att Vanessa är en strålande skönhet medan Laura ser ganska alldaglig ut, Vanessa äger och styr över Glory, Sveriges mest framgångsrika magasin, medan Laura guidar besökare på Moderna Museet i Stockholm.
Julen 2004 reser tvillingarna och deras föräldrar till Thailand för att fira pappans 60-årsdag. När föräldrarna dör och Vanessa försvinner under tsunamin, faller det sig nästan naturligt för Laura att ta sin systers plats. Efter alla år i skuggan av den fantastiska Vanessa, kan Laura äntligen stiga fram som den framgångsrika kvinna hon skulle ha varit. Om bara inte hemligheten drabbat henne.
Hennes imitation av Vanessa är nästintill perfekt men det finns de som misstänker att allt inte står rätt till. Och vad är det egentligen för affärer Vanessa varit inblandad i? När märkliga människor från det förflutna dyker upp tvingas Laura inse att hon inte vet allt om sin perfekta tvillingsyster. Långt därifrån. Hennes bedrägeri börjar bli farligt för henne själv, men nu är det för sent att dra sig ur. Nu finns ingen återvändo.
Vad alla (nåja, men de som läser) undrar: jaha, exakt hur många av de här grejorna är självbiografiska? Det snurrar många rykten om CG och hennes tidigare äventyr i Paris och på Rivieran. Call-girl med grava drogproblem är det rykte som återkommer oftast. Lauras/Vanessas pojkvän har inte så få likheter med CGs ex Mattias Trotzig. (en rolig ”cameo” är när CG låter en av sina huvudpersoner intervjua den där bröligt stökiga blonda och storbystade skånska tjejen som var med i Big Brother :))
I don’t care. Egentligen. Men visst får skandaldelen av hjärnan en del smarr att tugga i sig.
”Den är bättre än jag trodde” läser jag lite överallt när det gäller ”Laura, flickan från havet”. Ja. Jo. Det är inte alldeles uruselt, alls. En del knäppa fel (nej, det var INTE Duran Duran som gjorde ”The Sun Always Shines on TV”, och låter man sin huvudperson strössla sitt språk med engelska uttryck så ska den som redigerar se till så att de åtminstone är i NÄRHETEN av att vara rättstavade) men i övrigt klart snasksmarrig chic-lit kryddad med maffia och död. Idén ”skaffa sig ett nytt liv efter Thailands-tsunamin” är inte ny, men den ger chanser till vilda livsöden och CG nyttjar konceptet till fullo.
Från Manolos till Birkenstock: över till ”Endera dan” av Birgitta Stribe. På adlibris kallas genren tant-lit – jag föredrar att kalla det hela för Birken-chic.
Britt-Marie är femtio plus, minst. Hon väntar fortfarande på att livet ska börja.
Endera dan ska Britt-Marie åka jorden runt, kanske kommer hon till Danmark. Endera dan ska Britt-Marie skriva en bok, under tiden skriver hon krönikor i ett kattmagasin, om Sessan som är påhittad (man måste ju försörja sig, säger Britt-Marie).
Endera dan ska Britt-Marie ha röda remsandaler, men tyvärr tillverkas de inte för knöliga hallux valgus-fötter.
Hon bor i den lilla staden Stingslinge med sin man Leffe som arbetar i en sportbutik och är maniskt intresserad av maratonlöpning. Från soffan.
När Britt-Marie en dag, av en slump, går med i ”Kvartisjuklubben, den lokala hundklubben, verkar det som endera dan faktiskt är på väg.
Jaaa. Jahaja. Nu undrar vi: HUR mycket av Britt-Marie är Stribe själv (frustrerad frilans etc) och framförallt: VEM är den kvinnliga akademiledamoten med de fula fötterna?
(den som läser boken hajar)
Endera dan är på vissa vis precis som Laura – en alldeles OK sommarnatts-bok, om än inte fantastisk. Cred till Stribe är att skrivfelen är något färre. Hon hamnar i samma liga som Katarina Mazetti och Karin Brunk-Holmqvist och det är alls inget dåligt sällskap.
PS jag har själv hallux valgus på ena foten men vägrar att kalla min knöl för FUL. Det är en anatomisk avvikelse, inte alltid helt bekväm, men FUL? Nope, jag vägrar…!
vilken UNDERBAD idé!
(nä, du kan tyvärr inte träffa den här pelikanen i bibliotekets regi, men jag ville knuffa in den ändå eftersom jag saknar den)
Jag fortsätter att älska Västerås stadsbibliotek och dess filialer:
Besök badbiblioteket i sommar! För fjärde året flyttar Råby bibliotek ut till Fredriksbergsbadet under några sommardagar. Badgästerna kan där låna en bok eller tidskrift när de har en skön dag vid badet. De kan läsa medan de ligger och solar eller passa på att låna med sig något hem. Finns det önskemål har vi som arbetar på badbiblioteket gärna en liten sagostund med barnen eller ger boktips till vuxna och barn. Ni träffar oss på Fredriksbergsbadet vid vackert väder, tisdagar klockan 10-12 och onsdagar klockan 13-15 under perioden 28/6-13/7. Välkomna!
PS1: strax under badbiblioteksinlägget ser ni min favoritbibliotekarie Maria. Jag har alltid sett henne som Arga Bibliotekstanten, men hon dementerar (…vilket hon såklart skulle göra oavsett :))
PS2: hoppas att folk är snälla mot böckerna, så att de inte blir alldeles vattenvågiga på fel sätt
PS3 förlåt den lutande horisonten, har inte orkat öppna photoshop på flera år (!)
taskig tajming
Varför trillar det in åtta reserverade böcker (allt från Gogol till Moström) när jag ändå inte har tid att läsa dem? 😦 Fick lämna tillbaka Arne Dahls Viskleken halvläst i dag eftersom lånetiden gick ut. DNF på den, alltså. Grmf. Den var lite sådär, men jag hade gärna läst ut den ändå (…men den var inte bra nog att ödsla böter på, i alla fall, he).
mys-dystopi
Allison Hewitt, tjejen man vill vara. Jo, men nästan. Hamnade jag plöstligt i en värld fylld av en massa odödingar så är det som hon jag skulle vilja reagera. Lugn, cool och ständigt beredd att fyra av galghumoristiska oneliners.
Allison Hewitt is Trapped av Madeleine Roux är nämligen nåt så trevligt som en MYSIG zombiebok. Allison och hennes kolleger blir instängda i bokhandeln (bara det…!) där de arbetar medan staden runtomkring tas över av zombies. De lever på godis (ty detta är en sån bokbutik där man kan få något litet att äta och dricka) och bor tyvärr i källaren – men då och då måste de göra dödsföraktande utflykter upp till butiken för att vittja kyldisken lite till.
Vid ett av tillfällena är Allison nära döden. Mycket nära. Gissa varför? En hint är att det är trevligt att vara en boktok, men ibland är vi (pun intended) ohälsosamt mycket beredda att gå över lik (eller o-lik? bwaaahaha) för att få det vi vill ha…
Ja, varför lämna det där stället alls? Böcker och godis, behöver man mer än så? Tja, det beror på vem man frågar.
Utan att spräcka hela plotten så kan jag väl avslöja att de tvingas iväg trots allt. Vi följer resan via Alisons blogg – ja, hela boken utgörs av bloggen, med kommentarer.
(Nyfiken? följ min länk däruppe, så kan du se vad du tycker. Roux publicerade det som en blogg innan det blev bok. Läs, njut, köp sen boken!)
Brabrabra, åh så BRA! Roux har just skrivit det sista på en uppföljare – Sadie Walker is Stranded. Hurry up, bokförlaget. I can hardly wait!
The last edits on Sadie Walker Is Stranded will be sent back next week – it’s sort of sad, to realize I’ll never get to poke at this manuscript again. Then again, I can’t wait for readers to get their hands on it! /M Roux, 2011-07-16
PS låt er inte skrämmas av att jag använder prefixet ”mys-”. Boken är blodig nog att göra de flesta zombiefiler mer än nöjda, det är jag ganska säker på. Den är liksom mysig ÄNDÅ. MED blod, kladd och allt elände.
böcker växer på träd ibland
Berlin. Prenzlauer Berg. En underbar stadsdel på så ohemult många vis.
Som boktok kan man njuta av den till exempel på följande sätt:
- Leta upp den
- Leta upp hörnet
- Spana in trädet
- Lägg dit en bok som byte för den du tar
- Leta upp en trevlig bar
- Beställ in något gott
- Läs
- Njut
undrar om hon är bra på att välja böcker
Mamma är krasslig(are än vanligt), så nu är vi fyrkattsföräldrar igen. Kan inte låta bli att tycka att gamla häxan surtant Iriis påminner lite om Annas lilla Strumpan, och funderar nu på om jag ska testa henne. Kanske bör hon få välja nästa bok ur den ljufvliga jättehögen?
är hon en bokkännarkatt?
seriemord i grannskapet
Märkligt ändå att jag har bott i och omkring Västerås sedan 1989 utan att någonsin ta reda på så värst mycket om Salaligan. Salaligan – det låter så harmlöst. Jag tänkte att de kanske rånade bensinmackar, ägnade sig åt spel och dobbel (si där har vi ett gammalt uttryck att älska, DOBBEL!?) och möjligtvis brände sina egna starka ”medusiner” hemma under motbokens dagar.
Så fel jag hade. Salaligan ägnade sig förvisso åt en del rån, men dessutom åt hypnos, magi (nåja), yoga (!! ;)) och MORD. Det var en hel bunt människor som fick sätta livet till på grund av den märklige Thurneman och hans gäng.
Jag måste tacka två män för att jag fick förmånen att lära mig mer: Leif GW, som tipsade om den i Babel, samt min käre K som blev hastigt anmodad (att resa några timmar senare är väl helt normalt?) att dra till Tyskland och tvingades jobba över lunchen. Han behövde tandkräm och Snickers, och jag köpte ”Fallet Thurneman” av Arne Sundelin till honom också för att han skulle slippa dö av uttråkning på flyget när jag nu ändå var ute och fixade matsäcken. Baktanke? Ville jag också läsa den? Mäh! Inte skulle väl jag 😉
Han hade med den ner på nästa Berlinresa också (den där han anslöt när jag var nere och jobbade för två veckor sedan), och när han läst ut den så snodde jag med den i väskan för att ha som andlig spis på våra fikarundor runt stan.
Arnes bok är mycket välskriven. Den fokuserar på Thurneman själv, denne – som sagt – så märklige man. HUR kunde denne försagde lille särling, herrekiperingsbiträdet Sigvard Nilsson, ”förvandlas” till den kallblodige Thurneman och få sån makt över så många människor? Hur tänkte de? Hur tänkte HAN? Jo, han ansåg att det inte alls var något fel att döda en människa, det innebar endast en förändring av hans eller hennes fysiska tillstånd. Man släppte själen fri. Ja, man kan aldrig helt förstå, men tack vare Sundelin får man läsa delar av Thurnemans jornaler under den långa vistelsen på mentalsjukhus.
Sigvard spenderade större delen av sitt återstående liv flyttad mellan diverse rättpsykiatriska avdelningar runt landet. För så var det – redan då, i 30-talets Sverige, bedömdes Thurneman för sjuk för att sitta i fängelse. Han behövde vård. Han kom ut till slut, till ett för honom märkligt samhälle. Han åkte in 1937 och kom ut till ett mycket förändrat Sverige 1969. Han gjorde inte mycket väsen av sig och dog 1979.
Nu vill jag läsa brorsan Anders bok också, Leif GW rekommenderade nämligen den också. Anders Sundelin, Den magiska cirkeln: hela historien om Salaligan. Lite annat fokus, men minst lika bra om man ska tro Leif. Det gör jag.
hitta engelska böcker i Qingdao?
Hittar gamla minnen från 2009 (glasklar karta, eller hur?). Jag längtar ofta tillbaka till Qingdao. Det blev fyra resor dit på ett halvår, och jag stannade några veckor varje gång. Undrar om jag får anledning att åka tillbaka nån gång? Jag hoppas det. Måste ju kolla om butiken ligger kvar…
när det regnar i Berlin…
…och man är där såpass ofta att man inte vill panikturista och bli genomblöt – ja, då är det en härlig stad för fikaälskande boktokar.
Starbucks, Ku’damm. Sköna fåtöljer och grym chokladtryffelkaka (den jag ALLTID äter där :)).
Monbijou Park. En bok, en kaffe/öl/drink i en solstol vid Spree. Lovely.
Santiago Bar i Prenzlauer Berg. Det är helt normalt att dricka kaffe, latte, öl och Vanilla Sky samtidigt.
(Vi fick förklara det för servitrisen ;))
Starbucken igen, vid Hackeschefer Höfe. Ösregn och kladdkakebegär. Perfekta fåtöljer.
(K smygfotade mig, jag vägrar oftast att avbildas annars…)
prisvärt snudd-på-måste i Berlin
Ett väldigt billigt – det är närmare bestämt alldeles gratis – måste i Berlin är den fantastiska utställningen Topographie des Terrors. Terrorns topografi. Bokstavligen. Du vandrar runt i det som var källaren. Där satt folk inlåsta. Torterades.
om dessa f d källarväggar kunde tala så undrar jag vem som skulle klara av att lyssna?
( jadå, det är muren du ser ovanför utställningen, en liten bevarad bit av den)
I det bombade nazikvarteret på Niederkirchnerstrasse (f d Prinz Albrecht-Strasse) ska ingenting annat få byggas. Kvarteret ska vigas till hågkomst, det är ett öppet forskningscenter och där finns både permenenta och tillfälliga utställningar. Man kan lätt spendera en timme eller mer där, och det finns saker att se både inomhus och utomhus. I ett annars snudd på totalt söndagsstängt Berlin kan man ströva runt här ända till 20.00. Det är mycket lätt att hitta, det är krypavstånd från såväl Potsdamer Platz som Brandenburger Tor.
”Om detta fanns som bok skulle jag köpa den direkt” sa jag till K, för man orkar bara inte ta in allt på en gång, samtidigt som man – åtminstone jag – vill veta mer.
”Nu stänger vi om tio minuter” ropade de från repan, och när vi ändå passerade disken så passade jag på att ta en titt. Kanske…?
Jodå! Den fanns minsann att köpa där i repan. Boken. En alldeles fantastiskt fin bok (mer än 450 fullspäckade sidor med massor massor av bilder) för ynka 15 euro. Jag gissar att den är kraftigt subventionerad för att så många som möjligt ska tycka att de faktiskt har råd att ta med sig utställningen hem.
Jag fick den av K, för jag hade nästan slut på eurosar (cash is king i Berlin – ja i hela Tyskland). Han fick en prickig Dieselskjorta av mig i Potsdam, jag fick den här boken av honom. Högt och lågt, flärd och smutsig historia. Det är livet på en pinne det.
jag fick aldrig gå på dagis
…sålunda utgör ett klipp ur denna retrosöta bokbutikspåse från Potsdam en mycket central del i ett tokcollage som ska sitta antingen i mitt arbetsrum, eller i det nya (ja, NYA! vi har PLANER!) biblioteket där det blir mer väggplats för annat än ”bara” bokhyllor.
den där underbara ön i sydöst
Gotland. GOTLAND! Nej, jag har fortfarande aldrig varit där och det är egentligen väldigt dumt med tanke på mitt stora intresse för historia, djur, natur och hantverk.
Varje vinter tänker vi ”men till sommaren/hösten kanske…?” (hellre höst, september på Gotland sägs vara alldeles underbart, och det är lättare att få tag på boende och slippa trängas). Ännu har det inte blivit av. Eftersom sommarens semester kommer att gå åt till att flytta hela min mammas liv från en ort till en annan så blir det inte i år heller. Inte som vi hade tänkt oss, men alla vi som har sjuka eller gamla föräldrar vet att det är bara så det är.
Jag fortsätter sålunda att LÄSA om Gotland. Läsa och drömma (…t ex om den där fotokursen… och… och…). Deckare som utspelas på Gotland? Plenty of!
Anna Janssons senaste, Alkemins eviga eld, var nästan först ut bland sommardeckarna som trillade in på bibblan. De trillade och trillade med en så hiskelig fart att jag snudd på fått lämna tillbaka en del icke utlästa (hej då Mons Kallentoft, nice try men din senaste bok var aningens för rörig för att fånga mitt intresse) men Janssons bok hann jag igenom. Snabbläst var ordet, sa Bull.
Alkemi samt därtill kopplat tok, konstnärskollektiv och Gotland. Addera hemligheter från förr och ett kopiöst hämndbegär (jaja, jag vet – standardkoncept 1A). Inte alls tokigt. Närmare bestämt helt OK, men inte fantastiskt, en mellanbok för att vara Anna Jansson om du frågar mig.
Min favoritbok av Anna är fortfarande Inte ens det förflutna (för den suggestiva beskrivningen av sju kvinnors öden på den spännande och märkliga Gotska Sandön) med Främmande fågel som god tvåa.
Böckerna om Maria Wern och hennes kolleger är ”säkra” sommarval. Man vet vad man får. Mellanmjölk. Vaniljglass. Marabou mjölkchoklad. Ibland är det alldeles alldeles OK, om inte annat så för att blanda ut alla sköna zombie-stories en aning.
…så har vi då Håkan Östlundh. Trots att Östlundh har sex (bra) böcker på sitt samvete redan så känns han fortfarande lite som en spännande uppstickare. Fem kriminalromaner och en mycket fin relationsroman har det blivit. Dem femte delen i deckarserien om Fredrik Broman och hans gäng heter Inkräktaren, och den är i mitt tycke aningens vassare än Janssons bok. Jag kan inte riktigt sätta fingret på exakt vad det är, men alla Östlundhs böcker har ett litet extra ”det”, en edge som jag gillar.
(den ohemult snygga pressbilden av Håkan är för övrigt tagen av en av mina favoritfotografer, Thron Ullberg, som roligt nog var en urcool långluggad synthare i min ungdoms Karlstad. Jag var lite avståndsförtjust i honom cirkus 1982 när man dansade till Just can’t get enough på Kungsporten, those were the days :-D)
Familjefoton med utstuckna ögon. Skrämmande brev utan avsändare. De nyblivna Fåröborna Henrik Kjellander och Malin Andersson står som levande frågetecken inför hoten som drabbat dem och deras barn. Vem vill göra dem illa?
Fredrik Broman och hans kollegor vid Visbypolisen tar saken på största allvar, men kan inte utesluta att alltihop är ett osmakligt skämt. När hoten trappas upp och parets dotter försvinner skingras alla tvivel. Det här är på allvar. Dessutom är det bara början …
När polisen pressar Henrik kommer en gammal infekterad släkthistoria i dagen. Vad fick honom egentligen att återvända till Gotland efter en framgångsrik karriär som fotograf i Stockholm och ute i världen? Är det verkligen någon på den karga ön i Östersjön som vill skada familjen, eller kommer hoten från annat håll?
Medan höstmörkret djupnar håller någon ögonen på familjen och bidar sin tid – väntar på rätt tillfälle att göra upp räkningen.
Håkan Östlundh håller genomgående hög kvalitet oavsett genre, och den här boken är inget undantag. Där Jansson fick en mjölkchokladig tre drar Östlundh till med en fyra. Som en fin Lindt med lite högre kakaohalt. Fortsätt Håkan. Rätt som det är så kommer du att drämma till med en Valrhona, det är jag övertygad om.
—
Min ALLRA bästa Gotlandsbok hittills i sommar? Nej, den får du vänta lite till på. Den ska få ett helt eget inlägg.
skynda att fynda!
Modernista går mot en stark höst, de ger bl a ut en svensk översättning av Max Brooks fantastiskt sköna (…filmatisering snart på en biograf nära dig!) World War Z, men i väntan på det kan du storfynda i garaget.
Modernista är kanske inte det största och bredaste förlaget (…tack gode gud!), men det de har, det har oftast det där lilla extra. Ska jag dit? Jajamensan, det ska jag! SCUM manifest, t ex, är en must-have (jag har den redan, men om du inte har den så är den helt klart värd att spana in). Köp köp!
Stockholm Rosé
Stockholm Rosé. Stureplan-å-shopping – lite Rudbergskt, misstänkte jag. Vägrade länge. Njä njä, knappast värt att spendera energi och tid på? Så läste jag någonstans-men-minns-inte-var att den var så förbaskat kul, och då var den ursäktad. Jag bokade den på bibblan – man kan ju alltid snabbreturnera det som visar sig vara skräp – och skrattade mig sedan halvt fördärvad medan jag läste. I en tid då man annars känner aningens kräkkänslor mot allt Stureplanigt så är den här en dystopisk stekar-komedi av klass. Kissie borde läsa den, fast den kanske är för svår.
”Du tar dig igenom det här, Desdemona. Ända sedan vi förväxlade din mammas aborttid med bilbesiktningen så har du inte gjort något annat än överlevt. Slår man upp överlevare i en ordbok så hittar man en bild av dig.”
26-åriga Desdemona ”Destiny” Ohlsson blir lämnad av sin pojkvän Ludwig på det som skulle ha varit deras förlovningsfest. Medan Ludwig istället roar sig i Dubai tillsammans med den 19-åriga dykinstruktören Bambi sitter Destiny ensam i den nyinköpta våningen som går i kaffekulörer och funderar ut en plan i sex steg för att få Ludwig tillbaka. Tillsammans med vännerna Daphne, Tessan och Tessans lillasyster parerar hon bakfylleångest, åldersnoja och begynnande livsleda med flärd, förmiddagscocktails och champagne samtidigt som hon gör allt i sin makt för att omvandla sex-stegs-systemet till praktik.
Men en tablettmissbrukande glamourmodell som återvänder från Los Angeles, ogifta gifta män med klotformade presenter och Destinys pappas pojkvän (som anser att hon bör anpassa sin livsstil efter sin ekonomi) riskerar att komplicera, inte bara Destinys framfart, utan även hela sex-stegs-systemet.
Stockholm rosé är en rolig och fräck roman om en livskris. Och om skor.
Tack Sophia Wolf Lösnitz. Skriv gärna mer! Rudberg och alla de andra är så attans distanserade nu, det är så här det ska göras. Smarrigt, sarkastiskt och skitkul. De flesta av oss lantisar är ganska stekarskeptiska, men förpackat på det här viset så är det alldeles alldeles ljufvligt. Jag skulle inte köpa den inbunden, men detta borde bli en pocketsuccé.
Omslaget? Cassandra Rhodins blasébrudar är underbara, även om stilen kanske påminner aningens mycket om Watkins mästerverk.
hej brevlådan!
Det är inte dumt att komma hem från Berlin (nåja, jag är bara hemma och packar om, åker tillbaka igen i morgon) och hitta ett paket från Kim Pfaffenroth i brevlådan.
Tack till Kim Pfaffenroth och Swedish Zombie för att jag fick chansen att vinna ett signerat exemplar av Pfaffenroths novell Orpheus and the Pearl (det skulle egentligen ha varit Thin them out, men den hann ta slut). Tack vare att detta är en liten duellbok (skönt koncept!) så får jag dessutom spana in David Dunwoody som har skrivit bokens andra novell, nevermore.
Thank you Kim! This book will get to travel to Berlin with me tomorrow!
Swedish Zombie är en fena på att få författare att sponsra utlottningar. Testa någon gång, du som inte läst zombielitteratur. Kanske vinner du. Kanske kommer du att älska genren?!
(inte så) Anonyma Biblioholister 