Arkiv för 2 juni, 2011

ett avgörande dygn

Jag minns inte ens varför, men jag hade satt Gayle Foremans Om jag stannar på bevakning hos adlibris. Ibland (läs: ganska ofta) tar det så lång tid mellan de dräggelsessioner då jag scannar och bevakningsmarkerar kommande utgivning tills det där mailet om att boken finns att beställa trillar in att jag verkligen glömt varför jag bevakade den, men i ungefär hälften av fallen beställer jag boken ändå. Lite spänning i boktoktillvaron? Hmf.

Den här boken hade jag plötsligt i två exemplar, så Tofflan fick det ena, och hon tyckte om den. Mitt ex låg orört i en av högarna vid sängen fram tills i förrgår natt. Klockan var fyra, jag var klarvaken och plötsligt var jag trött på zombies. Om jag stannar är tunn, jag behövde något som inte skulle bli liggande i en vecka. Jag har läst i sängen, i väntan på tåg, på tåg, och i dag utslängd i en stol i en relativt solig trädgård.

Jag håller med Tofflan – det är ingen Nobelprisroman, men det är en fin roman om att vara ung och inte veta var livet och kärleken ska ta vägen ända tills man – som Mia – VERKLIGEN inte vet vart livet och kärleken ska ta vägen. Mia ligger på IVA efter en bilolycka som dödat hela familjen utom henne. Hon är svårt skadad och så trött så trött. Hon är utanför sig själv under det kritiska dygnet efter olyckan. Då, när det ska avgöras. Ska hon stanna eller gå?

På ett ögonblick förändras allt. Det sista Mia minns är att hon sitter i baksätet på bilen tillsammans med sin familj. Det har snöat på morgonen och de är på väg till goda vänner.

I nästa ögonblick ser hon sig själv bli buren ut ur bilvraket och räddningspersonalen kämpar för hennes liv.

Under de 24 timmar som följer får vi genom Mias tillbakablickar och reflektioner över de människor hon ser i sjukhusets väntrum, lära känna hennes liv och hennes val.

Och nu står hon inför det svåraste valet av alla leva vidare med smärtan eller släppa taget?

Om goa fröken Beivor vill ha den här boken så är den hennes på första tjing, men om hon inte vill ha den så skickar jag den till min inte-så-lilla-halvsysterdotter Maria.

Maria pluggar till sjuksköterska och har provat på det där med att mista ett barn. En dotter, älskad av alla, inklusive mig. Hon var en prinsessa, jag var den vakande draken, men ingen av oss kunde hjälpa henne när det tog slut den där eländiga dagenför snart två år sedan nu. Mitt hjärta är fortfarande krossat. Som jag älskade den tjejen. Jag var hos henne det sista dygnet, låg hos henne i sängen, sondmatade, och undrar nu om hon satt där brevid oss i rummet och vägde för och emot…

Maria är en sån där ”gammal” student (nåja), hon började plugga i höstas 34 år gammal. Hon skriver kanonbra på alla tentor och kommer att bli en jäkligt bra sjuksyrra – kanske t o m som syster Ramirez. (stryk ”kanske” – det blir hon). Jag är stolt över henne.

Annonser