att tvingas sakna sig själv

Kristoffer högg ved, jag satt och läste. I precis samma stund som jag läste om hur den 51-åriga Alice – drabbad av Alzhemier extremt tidigt i livet – för första gången glömmer bort vem hennes yngsta dotter är kom en vidpust. Jag vet fortfarande inte om det var den kalla vinden eller det jag läste, men håret reste sig på armarna.

Det var ganska fint att sitta där och läsa slutet på den här boken ensam, för oavsett hur många gånger K har sett mig gråta så tycker jag fortfarande (löjligt nog) att det är skämmigt att göra det över en bok (jag gör det mycket sällan numera), men läser man de sista sidorna i den här boken UTAN att göra det så vet jag inte vad man är gjord av. Den här boken är klok, vacker, rolig, sorglig och jäkligt bra.

Min f d kursare Johanna kommer att möta en och annan som Alice i sitt framtida yrkesliv, tror jag. Johanna, om du vill ha den så blir boken din, som ett grattis till din AT-tjänst.

”Alice Howland, lyckligt gift och med tre vuxna barn, är en mycket välrenommerad Harvardprofessor på höjden av sin karriär när hon märker att hon börjar glömma saker. Först ett ord då hon håller en föreläsning, något som vanliga människor inte ens skulle reflektera över men som är en skrämmande upplevelse för den osedvanligt strukturerade och skärpta Alice. Och så den dag då hon under sin joggingtur i city upptäcker att hon inte vet var hon befinner sig.

Hon söker läkare och får diagnosen tidig Alzheimer. Hon är femtio år gammal. Romanen är skriven ur Alices perspektiv, och vi får under två års tid detaljerat följa hennes gradvisa insjuknande, till den dag då hon inte längre vet vem hon är.

Fortfarande Alice handlar om en kvinna som rent bokstavligt tappar förståndet. Det är thrillerspännande och hjärtslitande och sorgligt och fruktansvärt skrämmande (inte minst om man vågar snudda vid tanken att man sig själv ovetande kan vara bärare av denna sjukdom) men ändå inte alldeles becksvart.

Alice växer också av sjukdomen, får en närhet till sin man och sina barn som hon inte haft särskilt mycket tid eller känslor för tidigare. För Alice är trots allt inte bara ”den galna Alzheimerpatienten” – hon är också fortfarande Alice: professor, lärare, maka, mor och till sist även mormor.”

Det djävulska är ju stunderna av klarhet mitt i röran. De ”pigga” stunderna då de drabbade inser hur yrsliga de har blivit, och hur de saknar den de var. Min halvsysters mamma (ja, vi hade samma pappa) drabbades av Alzheimer och det är en jäkla sjukdom.

Boken utgår från Alice, men trots att hon står så tydligt i centrum är det väldigt lätt att sätta sig in i hur det drabbar alla runt henne, det blir inte helt svart-vitt det där med vem som ska göra vilka uppoffringar och hur man som anhörig ska leva med en svårt sjuk familjemedlem. Min mamma har cancer, inte Alzheimer, men tankarna kring det där med att förhålla sig till sjukdomen, vad kan/törs man planera och inte – ja det är fet igenkänning på det. En sådan här bok kan lätt förvandlas till ett pinsamt pekoral, men Genova fixar det. Det blir rart och fint och tänkvärt, men inte kladdslabbigt.

(jo, alltså – när en bok eller film beskrivs som ”något som får en att skratta och gråta samtidigt” så ser jag ofta den blinkande röda PEKORAAAAAAAL-skylten för min inre syn, men jag tog en chans och den här boken var värd det)

Vill du läsa mer klokt och vackert om denna förfärliga sjukdom? Prova Marie Petersons Du tror du vet allting också. Den tog mig hårt den där gången då jag läste den för ganska många år sedan nu.

Annonser

8 svar

  1. Tack snälla rara du. Ser fram emot att läsa boken.

    21 maj, 2011 kl. 19:04

    • Jag hoppas att du också kommer att tycka om den – jag har en svag aning om att du också är avogt inställd till pekoral…!

      21 maj, 2011 kl. 19:07

  2. Är nog lite kluven till det i vanliga fall, men om du gillade boken tror jag nog att jag också gör det. Litar på dig! Och som du säger, jag kommer ju att träffa henne många gånger, i en eller annan skepnad.

    22 maj, 2011 kl. 03:41

    • …men du köper inte Arne Dahl. Efter den första boken, som jag tyckte var sådär, svalde jag allt med hull och hår, underligheter och krumsprång. I loved it. Du har varit mer kluven till honom också, tror jag?

      Jag TROR i alla fall att den här boken kommer att tilltala dig. Tror och hoppas!

      22 maj, 2011 kl. 10:42

  3. Oj, åter ett bra lästips! Tack!

    22 maj, 2011 kl. 11:27

    • Jag tror att du kommer att tycka mycket om den här boken!

      25 maj, 2011 kl. 18:57

  4. LM

    Den här fick en stark åtta av tio av mig. Mycket gripande och spännande och klok, tycker jag!

    26 maj, 2011 kl. 19:55

    • Kul! Du är d-e-f-i-n-i-t-i-v-t den som genomskådar pekoral, så nu känner jag mig safe att skicka den här till Johanna!

      26 maj, 2011 kl. 20:06

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s