Arkiv för maj, 2011

at it again

Vad har jag dödat? Rätt gissning vinner en… tja, det får vi se.

Annonser

Nä, det bidde inte en bok, det bidde en…

…jo, jag råkade slinka in på Myrorna i dag. Det är min frisörs fel. Hon hade lunchstängt. What to do?

Jag hittade en hel del köpvärt, men eftersom jag sprang på Luciferhussen bland bokhyllorna så ville jag verka duktig (vi urskuldade oss båda med ett ”man borde ju inte…”) och köpte inte en enda bok. Nu anser jag själv i efterhand att jag var ett rikspucko som inte slog till på t ex det fina exemplar av Richard Adams ”Pesthundarna” som jag stod och fingrade på. Det kan väl hända att jag återvänder i morgon. Möjligen. Kanske.

Jag var helt utmattad efter att ståndaktigt ha motstått bokinköp, så när jag anfölls av en döskallering en stund senare var jag ett enkelt offer. En människa kan helt enkelt inte ha för många döskalleringar, tänkte jag. Gissa om jag sätter en ny klädkod på min nya tjänst? DrMartens och döskallar är inte direkt standard uppe på stabsnivå, men det är dags att ändra på det.

(visst ser den ut som en vanlig blaffig ”kulturtantsring” om man inte tittar så noga?)


reservationslistan 110531

Jag betraktar min reservationslista och försöker dra slutsatser om mig själv. Jag misslyckas. Det kanske är bäst så.

Adler-Olsen, Jussi, Flaskpost från P
Bodström, Thomas, Inifrån
Cedervall, Marianne, Spinnsidan
Dahl, Arne, Viskleken
De Lint, Charles, The painted boy
Dillon, Lucy, Ensamma hjärtan och hemlösa hundar
Gerhardsen, Carin, Helgonet
Grytt, Kajsa, Boken om mig själv
Gynning, Carolina, Laura
Holt, Anne, Flimmer
Jansson, Anna, Alkemins eviga eld
Jensen, Caroline L., Vargsläkte
Jungstedt, Mari, Det fjärde offret
Kallentoft, Mons, Den femte årstiden
Larsson, Åsa, Till offer åt Molok
Morton, Kate, I det förflutna
Petersson, Erik, Maktspelerskan
Sten, Viveca, I natt är du död
Tegenborg Falkdalen, Karin, Vasadöttrarna
Wolf Lösnitz, Sophia, Stockholm rosé


Monster Island – yay

Ibland är jag, som bekant, väldigt lätt att fresta. Feuerzeug är en av de som lyckas allra bäst nästan oavsett vad hon skriver om, och när hon dinglar en annorlunda zombie-trilogi framför snoken på mig, ja då är det kort avstånd mellan tanke och handling. Jag klickade hem tre David Wellington-böcker utan att tveka, och nu har jag avnjutit den första. Jaaa, njutit. Zombiepurister kan tycka illa om en del friheter som författaren tar sig, men Monster Island är riktigt riktigt bra underhållning!

”In New York City the dead walk the streets, driven by an insatiable hunger for all things living. One among their hordes is different: though he shares their appetites he has retained his human intelligence. Alone among the mindless zombies, Gary Fleck is an eyewitness to the end of the world.

From the other side of the planet a small but heavily-armed group of schoolgirls turned soldiers has come in search of desperately needed medicine. Dekalb, a former UN weapons inspector, will lead them as their local guide. Ayaan, a crack shot at the age of sixteen, will stop at nothing to complete her mission.

They think they are prepared for anything. On Monster Island they will find that there is something worse even than undeath…while Gary learns the true price of survival.”

Det är så sköna detaljer. Vi bortskämda västerlänningar är enkla offer när apokalypsen kommer, de som klarar sig är de s k skurkstaterna, där vapeninnehav per capita är högt och där folk inte blir lamslagna av brist på elektricitet, varmvatten, mat och annat. Symboliken i att en bunt sextonåriga, muslimska kvinnliga soldater från Somalia kliver ner och röjer runt bland de zombieinfesterade avenyerna på Manhattan är obetalbart skön. ”Oj, är det där frihetsgudinnan? I skolan fick vi spotta på bilder av henne!”.

Wellington skriver stundtals otroligt bra, även om jag håller med många andra som tycker att en del av hans udda idéer är lite väl flippade (no details, no details). Vill du provläsa kan du göra det här – boken som blogg. Ett av mina favoritavsnitt – där jag för första gången tänkte ”yay, han skriver BRA” – kommer just i detta första kapitel. Båten passerar aningens för nära Liberty Island:

Give me your tired, your poor, your wretched refuse, my brain repeated over and over, a mantra. I was butchering Emma Lazarus but I couldn’t stop, my brain wouldn’t stop. Give me your huddled masses. Huddled masses yearning to breathe.
“Osman! Turn away!”
One of them toppled over the side of the railing, maybe pushed by the straining crowd behind. A woman in a bright red windbreaker, her hair a matted lump on one side of her head. She tried desperately to dog-paddle toward the trawler but she was hindered by the fact that she kept reaching up, reaching up one bluish hand to try to grab at us. She wanted us so badly.
Wanted to reach us, to touch us.
Give me your tired, your so very, very tired.
– – –
Give me your dead, I thought. The ship heeled hard over to one side as Osman finally brought her around, nosed around the edge of Liberty Island and kept us from running up on the rocks. Give me your wretched dead, yearning to devour, your shambling masses. Give me. That was what they were thinking, wasn’t it? The living dead over there on the island. If there was any spark left in their brains, any thought possible to decayed neurons it was this: give me. Give me. Give me your life, your warmth, your flesh. Give me.

(Låter det aningens aningens bekant?)

Fyra nöjda boktoksflin av fem möjliga. Och jaaaa, jag är glad att jag har hela trilogin. Det stundar en långledig helg om några dagar, och det sägs att solen ska skina. Man kan ju inte döda ogräsbuskar och tapetsera hallväggar HELA tiden. Nu blir det Monster Nation härnäst. Den andra boken i trilogin tittar tillbaka på händelserna som ledde fram till kaoset som Dekalb och hans somaliska gäng hamnade mitt i i ”Monster Island”. Feuerzeug lovar att tvåan är ännu bättre än den första boken. Jag ser fram emot det.


fredagskväll i trädgården: det är väl lika bra att gå till botten med triffiderna också

Jag har rivit ogräsbuskar i kväll också. Jag börjar ligga risigt (pun intended) till för triffidinvasion. Jag fortsätter därför envist att tvinga på Kristoffer en massa åttiotalskult. Åttio och åttio, bland det första jag gjorde när vi började dejta – eller nääää, vi hade väl känt varandra ett halvår, men ändå – var att tvinga honom att se Världsrymden anfaller. Ja, den från 1956. Jag såg den som barn (nej, inte 1956, men gissningsvis 1976) och den satte outplånliga spår. Femtiotalskult sålunda.

Har du en sån här pryl under sängen? Somna inte. Då blir du piratkopierad.

Världsrymden anfaller var – i sitt ursprung – ett resultat av den rådande tidsandan, den amerikanska kommunistskräcken. Jag har inte grävt ner mig i några analyser av triffiderna, men ska vi gissa på veganskräck? Nej, den var dålig. Sorry. Faktum är att skräcken för Sovjet inspirerade även denna bok – vi talar om kalla krigets dagar.

Åter till åttiotalet alltså, för trots att John Wyndhams postapokalyptiska bok om triffiderna (nej, jag har ännu inte läst den) kom redan 1951 så är det triffiderna i BBCs upplaga från 1981 som har satt sig i min skalle (triffiderna har – precis som de lömska kokongerna i Världsrymden anfaller – filmats många många gånger). Jag såg den som trettonåring och den var en smärre sensation i vänkretsen trots de paltigt råddade skumgummiplantorna. Alla fick vi vara uppe sent och titta de dagar då den sändes, ty detta var på den tid då vi bara hade två TV-kanaler i Sverige, så man var fullständigt borta från alla diskussioner om man missade en serie som denna.

Jag kan redan ge lektioner i zombieslakt. Nu känner jag att triffiderna, det är nästa Grej med stort G att ladda för. Kom ihåg vad jag har sagt: när ni vaknar och inget ser, men hör knattrande blommor irra runt i faggorna, då är det mig ni ska ringa till.

Eller så köper ni en egen DVD och lär er allt själv. Den kostar typingentingalls på amazon.com.

Be careful out there. Do it to them before they do it to you.

 

Update: Hade serien åldrats med värdighet? Njäej, kanske inte. Läskig är den definitivt INTE längre (triffiderna skumpar fram som rara vegetariska jätteankor), men ändå roande. Hela den där hur-bygger-vi-en-ny-vettig-civilisation-nu-då-grejen – som jag älskar – finns ju där. Var den värd pengarna? Ja, definitivt. Både för nostalgin, och för den ”time-stamp” den är för den tid som var då.

Nu är det aningens svårt att inte råka beställa boken, det måste jag medge. Penguins nyutgåva kostar strax under £6. Jag hämtade ut ett ganska stort bokpaket i veckan, så jag får stilla mig lite, men vem vet vad som händer senare i sommar? 😉


day of the triffids

Jag har sagt det förr och jag säger det igen:

Ni vet vem ni ska ringa till när det är dags för zombieapokalyps. Jag är flink med tången. Ja, det är blod på handskarna. Nej, OK då, det är vår hallfärg. Men ändå. I’m a killer. Fråga ogräsbuskarna i vår trädgård.

Om ni inte hör av mig på några dagar så får ni skicka hit någon. Man vet aldrig – triffiderna kanske kommer för att hämnas sina döda kusiner.


Jag är nog en Minoo som vill vara en Linnea. Jorå serru.

Sitter hemma i karantän eftersom K kom hem och vräkte ur sig (tralala, jaaa, väldigt bokstavligt om vi säger så) calicivirus i går. Vinterkräksjuka på senvår funkar uppenbarligen det också.

Skriver en presentation inför ett möte i Berlin och känner ett enormt behov av att bryta av med ännu ett boktjöt (för ni vill inte veta allt om KPI:er va?), så då gör jag det. Consider this a fikapaus.

Förra helgen avnjöt jag Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens underbara ungdomsbok (nåja, den håller finfint för en medelålders boktok också) Cirkeln. Passande nog så läste jag den under vilopauserna mellan hårda duster med ogräs i trädgården. Duster som involverade såväl yxa som jättetänger – jag kände mig som en marvel-hjälte, möjligen med vissa häxistiska inslag. Sol, bråkiga buskar och bra böcker är en underskattad sommarkombo. Bruks/Bergslagsmiljön får jag på köpet tack vare den snålhet som fick oss att köpa hus i Surahammar istället för i centrala Västerås.

Engelsfors. Vackert namn, risig stad. Omgiven av djupa skogar där människor ofta går vilse och försvinner. Sex tjejer har just börjat gymnasiet. De har inget gemensamt – förutom att en uråldrig ondska jagar dem. Höstterminen har just börjat när en elev hittas död på en av gymnasieskolans toaletter. Alla förmodar att det var ett självmord. Alla utom de som vet sanningen.

En natt då månen färgats mystiskt röd förs sex tonårstjejer till den nedlagda folkparken. De vet inte hur de har kommit dit eller varför de är där, men utan varandra kommer de inte att överleva. De får veta att de är häxor. De Utvalda, som nämns i en uråldrig profetia. Plötsligt är gymnasiet på liv och död – bokstavligt talat. De måste lära sig samarbeta trots sina olikheter, och kontrollera de magiska krafter som vaknat till liv inom dem. Tiden håller på att rinna ut. De måste hitta och besegra ondskan som jagar dem, innan ondskan hittar dem.

Det är så finfint detta. Igenkänningsfaktorn är hög, tonårsangsten jagar nästan genom kroppen när jag läser. Det är svårt att INTE fundera på vem av tjejerna jag är/var (se rubriken) och trots att tonåren var allt annat än enkla och roliga så inser jag att det kunde ha varit värre (och då avser jag inte det faktum att jag aldrig blev kallad till Mariebergsskogen i Karlstad för att läras upp till häxa). Jag var lite Anna-Karin också, men klarade mig definitivt bättre.

Cirkeln är den första delen i en trilogi, och det påstås att vi måste vänta ett helt år på nästa del. Smärta. En väldigt välbekant smärta som det ändå går att stå ut med – det känns som om jag är fast i trilogiernas nät just nu. Cirkeln är ingen bråddjup bok, den är underhållningsangst. Man kan invända att tjejerna är onödigt övertydliga stereotyper, ja visst är de det. Men det är alldeles OK. Boken är fin!

En sak retar mig: Sara glöms bort så ofta. Mats Strandberg är en favoritförfattare, han är definitivt den mest kända av de två än så länge, men jag tycker att bibliotekstjänst – som förmodligen stod för anpassning av boken jag lånade – gör väldigt väldigt fel som helt har skippat Saras namn på bokryggen.

PS jag vill se det här som TV-serie, signerad Ulf Malmros. Ingen kan som han fånga småstad och tonårsangst. Han kom från Molkom men var ändå (man måste kanske vara från K-d för att till fullo förstå den passusen *harkel* men jag antar att alla mellanstora tätorter med Stockholmskomplex [sorry Karlstad] har ett eget ”Molkom”) en av de COOLA i Karlstad under mina tonår. Trots att han var just en av de coola svartklädda så var han aldrig någonsin dryg eller otrevlig. Ergo: perfekt regissör för Cirkeln. Strax utanför hans födelseort Molkom finner man dessutom Lindfors Folkets Park som är alldeles den park som jag ser för min inre syn när jag läser boken. Magiskt. Ni ser sambanden va? He.