Arkiv för maj, 2011

at it again

Vad har jag dödat? Rätt gissning vinner en… tja, det får vi se.


Nä, det bidde inte en bok, det bidde en…

…jo, jag råkade slinka in på Myrorna i dag. Det är min frisörs fel. Hon hade lunchstängt. What to do?

Jag hittade en hel del köpvärt, men eftersom jag sprang på Luciferhussen bland bokhyllorna så ville jag verka duktig (vi urskuldade oss båda med ett ”man borde ju inte…”) och köpte inte en enda bok. Nu anser jag själv i efterhand att jag var ett rikspucko som inte slog till på t ex det fina exemplar av Richard Adams ”Pesthundarna” som jag stod och fingrade på. Det kan väl hända att jag återvänder i morgon. Möjligen. Kanske.

Jag var helt utmattad efter att ståndaktigt ha motstått bokinköp, så när jag anfölls av en döskallering en stund senare var jag ett enkelt offer. En människa kan helt enkelt inte ha för många döskalleringar, tänkte jag. Gissa om jag sätter en ny klädkod på min nya tjänst? DrMartens och döskallar är inte direkt standard uppe på stabsnivå, men det är dags att ändra på det.

(visst ser den ut som en vanlig blaffig ”kulturtantsring” om man inte tittar så noga?)


reservationslistan 110531

Jag betraktar min reservationslista och försöker dra slutsatser om mig själv. Jag misslyckas. Det kanske är bäst så.

Adler-Olsen, Jussi, Flaskpost från P
Bodström, Thomas, Inifrån
Cedervall, Marianne, Spinnsidan
Dahl, Arne, Viskleken
De Lint, Charles, The painted boy
Dillon, Lucy, Ensamma hjärtan och hemlösa hundar
Gerhardsen, Carin, Helgonet
Grytt, Kajsa, Boken om mig själv
Gynning, Carolina, Laura
Holt, Anne, Flimmer
Jansson, Anna, Alkemins eviga eld
Jensen, Caroline L., Vargsläkte
Jungstedt, Mari, Det fjärde offret
Kallentoft, Mons, Den femte årstiden
Larsson, Åsa, Till offer åt Molok
Morton, Kate, I det förflutna
Petersson, Erik, Maktspelerskan
Sten, Viveca, I natt är du död
Tegenborg Falkdalen, Karin, Vasadöttrarna
Wolf Lösnitz, Sophia, Stockholm rosé


Monster Island – yay

Ibland är jag, som bekant, väldigt lätt att fresta. Feuerzeug är en av de som lyckas allra bäst nästan oavsett vad hon skriver om, och när hon dinglar en annorlunda zombie-trilogi framför snoken på mig, ja då är det kort avstånd mellan tanke och handling. Jag klickade hem tre David Wellington-böcker utan att tveka, och nu har jag avnjutit den första. Jaaa, njutit. Zombiepurister kan tycka illa om en del friheter som författaren tar sig, men Monster Island är riktigt riktigt bra underhållning!

”In New York City the dead walk the streets, driven by an insatiable hunger for all things living. One among their hordes is different: though he shares their appetites he has retained his human intelligence. Alone among the mindless zombies, Gary Fleck is an eyewitness to the end of the world.

From the other side of the planet a small but heavily-armed group of schoolgirls turned soldiers has come in search of desperately needed medicine. Dekalb, a former UN weapons inspector, will lead them as their local guide. Ayaan, a crack shot at the age of sixteen, will stop at nothing to complete her mission.

They think they are prepared for anything. On Monster Island they will find that there is something worse even than undeath…while Gary learns the true price of survival.”

Det är så sköna detaljer. Vi bortskämda västerlänningar är enkla offer när apokalypsen kommer, de som klarar sig är de s k skurkstaterna, där vapeninnehav per capita är högt och där folk inte blir lamslagna av brist på elektricitet, varmvatten, mat och annat. Symboliken i att en bunt sextonåriga, muslimska kvinnliga soldater från Somalia kliver ner och röjer runt bland de zombieinfesterade avenyerna på Manhattan är obetalbart skön. ”Oj, är det där frihetsgudinnan? I skolan fick vi spotta på bilder av henne!”.

Wellington skriver stundtals otroligt bra, även om jag håller med många andra som tycker att en del av hans udda idéer är lite väl flippade (no details, no details). Vill du provläsa kan du göra det här – boken som blogg. Ett av mina favoritavsnitt – där jag för första gången tänkte ”yay, han skriver BRA” – kommer just i detta första kapitel. Båten passerar aningens för nära Liberty Island:

Give me your tired, your poor, your wretched refuse, my brain repeated over and over, a mantra. I was butchering Emma Lazarus but I couldn’t stop, my brain wouldn’t stop. Give me your huddled masses. Huddled masses yearning to breathe.
“Osman! Turn away!”
One of them toppled over the side of the railing, maybe pushed by the straining crowd behind. A woman in a bright red windbreaker, her hair a matted lump on one side of her head. She tried desperately to dog-paddle toward the trawler but she was hindered by the fact that she kept reaching up, reaching up one bluish hand to try to grab at us. She wanted us so badly.
Wanted to reach us, to touch us.
Give me your tired, your so very, very tired.
– – –
Give me your dead, I thought. The ship heeled hard over to one side as Osman finally brought her around, nosed around the edge of Liberty Island and kept us from running up on the rocks. Give me your wretched dead, yearning to devour, your shambling masses. Give me. That was what they were thinking, wasn’t it? The living dead over there on the island. If there was any spark left in their brains, any thought possible to decayed neurons it was this: give me. Give me. Give me your life, your warmth, your flesh. Give me.

(Låter det aningens aningens bekant?)

Fyra nöjda boktoksflin av fem möjliga. Och jaaaa, jag är glad att jag har hela trilogin. Det stundar en långledig helg om några dagar, och det sägs att solen ska skina. Man kan ju inte döda ogräsbuskar och tapetsera hallväggar HELA tiden. Nu blir det Monster Nation härnäst. Den andra boken i trilogin tittar tillbaka på händelserna som ledde fram till kaoset som Dekalb och hans somaliska gäng hamnade mitt i i ”Monster Island”. Feuerzeug lovar att tvåan är ännu bättre än den första boken. Jag ser fram emot det.


fredagskväll i trädgården: det är väl lika bra att gå till botten med triffiderna också

Jag har rivit ogräsbuskar i kväll också. Jag börjar ligga risigt (pun intended) till för triffidinvasion. Jag fortsätter därför envist att tvinga på Kristoffer en massa åttiotalskult. Åttio och åttio, bland det första jag gjorde när vi började dejta – eller nääää, vi hade väl känt varandra ett halvår, men ändå – var att tvinga honom att se Världsrymden anfaller. Ja, den från 1956. Jag såg den som barn (nej, inte 1956, men gissningsvis 1976) och den satte outplånliga spår. Femtiotalskult sålunda.

Har du en sån här pryl under sängen? Somna inte. Då blir du piratkopierad.

Världsrymden anfaller var – i sitt ursprung – ett resultat av den rådande tidsandan, den amerikanska kommunistskräcken. Jag har inte grävt ner mig i några analyser av triffiderna, men ska vi gissa på veganskräck? Nej, den var dålig. Sorry. Faktum är att skräcken för Sovjet inspirerade även denna bok – vi talar om kalla krigets dagar.

Åter till åttiotalet alltså, för trots att John Wyndhams postapokalyptiska bok om triffiderna (nej, jag har ännu inte läst den) kom redan 1951 så är det triffiderna i BBCs upplaga från 1981 som har satt sig i min skalle (triffiderna har – precis som de lömska kokongerna i Världsrymden anfaller – filmats många många gånger). Jag såg den som trettonåring och den var en smärre sensation i vänkretsen trots de paltigt råddade skumgummiplantorna. Alla fick vi vara uppe sent och titta de dagar då den sändes, ty detta var på den tid då vi bara hade två TV-kanaler i Sverige, så man var fullständigt borta från alla diskussioner om man missade en serie som denna.

Jag kan redan ge lektioner i zombieslakt. Nu känner jag att triffiderna, det är nästa Grej med stort G att ladda för. Kom ihåg vad jag har sagt: när ni vaknar och inget ser, men hör knattrande blommor irra runt i faggorna, då är det mig ni ska ringa till.

Eller så köper ni en egen DVD och lär er allt själv. Den kostar typingentingalls på amazon.com.

Be careful out there. Do it to them before they do it to you.

 

Update: Hade serien åldrats med värdighet? Njäej, kanske inte. Läskig är den definitivt INTE längre (triffiderna skumpar fram som rara vegetariska jätteankor), men ändå roande. Hela den där hur-bygger-vi-en-ny-vettig-civilisation-nu-då-grejen – som jag älskar – finns ju där. Var den värd pengarna? Ja, definitivt. Både för nostalgin, och för den ”time-stamp” den är för den tid som var då.

Nu är det aningens svårt att inte råka beställa boken, det måste jag medge. Penguins nyutgåva kostar strax under £6. Jag hämtade ut ett ganska stort bokpaket i veckan, så jag får stilla mig lite, men vem vet vad som händer senare i sommar? 😉


day of the triffids

Jag har sagt det förr och jag säger det igen:

Ni vet vem ni ska ringa till när det är dags för zombieapokalyps. Jag är flink med tången. Ja, det är blod på handskarna. Nej, OK då, det är vår hallfärg. Men ändå. I’m a killer. Fråga ogräsbuskarna i vår trädgård.

Om ni inte hör av mig på några dagar så får ni skicka hit någon. Man vet aldrig – triffiderna kanske kommer för att hämnas sina döda kusiner.


Jag är nog en Minoo som vill vara en Linnea. Jorå serru.

Sitter hemma i karantän eftersom K kom hem och vräkte ur sig (tralala, jaaa, väldigt bokstavligt om vi säger så) calicivirus i går. Vinterkräksjuka på senvår funkar uppenbarligen det också.

Skriver en presentation inför ett möte i Berlin och känner ett enormt behov av att bryta av med ännu ett boktjöt (för ni vill inte veta allt om KPI:er va?), så då gör jag det. Consider this a fikapaus.

Förra helgen avnjöt jag Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens underbara ungdomsbok (nåja, den håller finfint för en medelålders boktok också) Cirkeln. Passande nog så läste jag den under vilopauserna mellan hårda duster med ogräs i trädgården. Duster som involverade såväl yxa som jättetänger – jag kände mig som en marvel-hjälte, möjligen med vissa häxistiska inslag. Sol, bråkiga buskar och bra böcker är en underskattad sommarkombo. Bruks/Bergslagsmiljön får jag på köpet tack vare den snålhet som fick oss att köpa hus i Surahammar istället för i centrala Västerås.

Engelsfors. Vackert namn, risig stad. Omgiven av djupa skogar där människor ofta går vilse och försvinner. Sex tjejer har just börjat gymnasiet. De har inget gemensamt – förutom att en uråldrig ondska jagar dem. Höstterminen har just börjat när en elev hittas död på en av gymnasieskolans toaletter. Alla förmodar att det var ett självmord. Alla utom de som vet sanningen.

En natt då månen färgats mystiskt röd förs sex tonårstjejer till den nedlagda folkparken. De vet inte hur de har kommit dit eller varför de är där, men utan varandra kommer de inte att överleva. De får veta att de är häxor. De Utvalda, som nämns i en uråldrig profetia. Plötsligt är gymnasiet på liv och död – bokstavligt talat. De måste lära sig samarbeta trots sina olikheter, och kontrollera de magiska krafter som vaknat till liv inom dem. Tiden håller på att rinna ut. De måste hitta och besegra ondskan som jagar dem, innan ondskan hittar dem.

Det är så finfint detta. Igenkänningsfaktorn är hög, tonårsangsten jagar nästan genom kroppen när jag läser. Det är svårt att INTE fundera på vem av tjejerna jag är/var (se rubriken) och trots att tonåren var allt annat än enkla och roliga så inser jag att det kunde ha varit värre (och då avser jag inte det faktum att jag aldrig blev kallad till Mariebergsskogen i Karlstad för att läras upp till häxa). Jag var lite Anna-Karin också, men klarade mig definitivt bättre.

Cirkeln är den första delen i en trilogi, och det påstås att vi måste vänta ett helt år på nästa del. Smärta. En väldigt välbekant smärta som det ändå går att stå ut med – det känns som om jag är fast i trilogiernas nät just nu. Cirkeln är ingen bråddjup bok, den är underhållningsangst. Man kan invända att tjejerna är onödigt övertydliga stereotyper, ja visst är de det. Men det är alldeles OK. Boken är fin!

En sak retar mig: Sara glöms bort så ofta. Mats Strandberg är en favoritförfattare, han är definitivt den mest kända av de två än så länge, men jag tycker att bibliotekstjänst – som förmodligen stod för anpassning av boken jag lånade – gör väldigt väldigt fel som helt har skippat Saras namn på bokryggen.

PS jag vill se det här som TV-serie, signerad Ulf Malmros. Ingen kan som han fånga småstad och tonårsangst. Han kom från Molkom men var ändå (man måste kanske vara från K-d för att till fullo förstå den passusen *harkel* men jag antar att alla mellanstora tätorter med Stockholmskomplex [sorry Karlstad] har ett eget ”Molkom”) en av de COOLA i Karlstad under mina tonår. Trots att han var just en av de coola svartklädda så var han aldrig någonsin dryg eller otrevlig. Ergo: perfekt regissör för Cirkeln. Strax utanför hans födelseort Molkom finner man dessutom Lindfors Folkets Park som är alldeles den park som jag ser för min inre syn när jag läser boken. Magiskt. Ni ser sambanden va? He.


My heart goes bang bang bang bang

Bang – alias Babro Alving – har trollbundit mig sedan sekund ett. Jag har tänkt ”oh, att ha fått vara hennes vän” eller ”oh, att ha fått jobba med en sån kreativ människa”, men jag inser med åren att hon var allt annat än enkel att älska. Ändå var det så många som gjorde just det. Älskade henne. Frågan är om hon någonsin älskade sig själv.

Hon bröt så många konventioner, hon var så – skenbart – stark. Hon gjorde ofta som hon ville, hon fick mycket stryk för det, men hon drev ofta genom sin vilja och gjorde saker som kvinnor, allra helst mammor, absolut inte fick göra. Ja, snudd på som kvinnor, allra helst mammor, FORTFARANDE inte får göra. Hur kan man annat än fascineras av ett sådant liv? Hon födde en Ruffa, ogift. Ja, Ruffas pappa var gift. Um, med någon annan. Hon levde öppet bisexuell och polyamorös (även om man inte talade i de termerna då, åtminstone inte högt) och reste till platser där kvinnor då rakt inte borde befinna sig.

Det man lär sig är att hon var långt från ensam kvinna på fronten. Vi tror att vi är så fria och gör så mycket gränsöverskridande i dag, men det fanns en ganska gedigen bunt nordiska kvinnliga krigskorrespondenter redan på 1930/40-talet. Överhuvudtaget undrar jag ibland om det har hänt så där hiskeligt mycket sedan Bangs dagar.

Beata Arnborgs Krig, kvinnor och Gud är en fantastiskt välskriven biografi om en av nittonhundratalets mest mångsidiga svenska skribenter. Arnborg har fått tillgång till brev, dagboksanteckningar och många intressanta bilder. Jag önskar att många många ville läsa den, inte bara för att få lära sig mer om Bang, utan för att ta del av ett liv levt av en människa som slukar dagarna i stora tuggor. En synbart stark människa som gjorde så många spännande saker, som var med och upplevde så viktiga bitar i 1900-talshistorien men som samtidigt kämpade med så många demoner. Mycket var hon, fru Alving, men tråkig var hon då sannerligen aldrig.


undantag man minns: Hungerelden

Trilogier. Jag älskar dem, oftast, för tryggheten. Jag läser del ett, jag vet att det kommer mer. Tråkigt nog så blir jag nästan alltid besviken på bok nummer två, men sedan blir allt bra igen i bok nummer tre. Så brukar det vara, så till den milda grad att jag nästan har kommit att ta för givet att den andra delen alltid ska vara någon form av transportsträcka.

Victoria spräcker sviten. Victoria Bergman. Jag har just svepläst Eriksson/Axlander Sundquists Hungerelden, den andra delen i trilogin om Victoria Bergmans svaghet, och detta var så långt från en transportsträcka som man kan komma. Boken är ett utropstecken i sig och jag känner en otålighet intill barnslighetens gräns; ge mig del tre, NU!

Poliskommissarie Jeanette Kihlbergs arbete med att lösa fallen med de döda invandrarpojkarna avbryts när en framgångsrik företagsledare mördas i Stockholm, på ett i det närmaste rituellt sätt.

Flera märkliga detaljer gör att det ser ut som hämnd.

Men, hämnd för vad?

Psykologen Sofia Zetterlund kopplas in för att bistå med en gärningsmannaprofilering, ett arbete som blir problematiskt då de samtidigt inlett en kärleksrelation.

Jeanettes fortsatta sökande efter den försvunna Victoria Bergman leder inte bara till internatskolan i Sigtuna utan också till Danmark och händelser i det förflutna. Sofia försöker, parallellt med sitt arbete som psykolog, att hitta tillbaka till sitt rätta jag.

Det är svårt att skriva speciellt mycket om handlingen i sig utan att spräcka det som är bokens clou – eller snarare det som jag hela tiden har trott är bokens – seriens – clou. Hungerelden lyckas nämligen dra undan mattan under fötterna på mig (trodde jag att jag hade petat ihop alla de snyggt serverade små detaljerna till en helhet? Pilutta mig!) nästan lika drastiskt som Kråkflickan (del ett) gjorde det.

Det är politiskt utan att skriva på näsan, det är otäckt utan att förfalla till slaskigt och det är så snyggt så snyggt utfört. Välskrivet och noggrannt researchat. Det är en historia som du aldrig vet var den ska ta vägen och det är faktiskt något av det bästa svenska i kriminalväg som jag har läst på många år. Jag uppskattar det faktum att Jeanette och Sofia dras till varandra utan att det görs en GREJ av det, det är bara så naturligt att det inte ”överpåpekas”. Författarna avstår från att försöka plocka politiskt korrekta HBTQ-poäng och det känns befriande. En fin bonus för mig som älskar detaljer är dessutom att jag serveras ett Stockholm som jag bitvis inte hade en aning om. Det är en bok jag vill stoppa ner i väskan innan jag sätter mig på tåget för att åka dit och söka upp den där trappan, den där platsen, eller den grå plåtdörren under kyrkogården.

Läs läs läs. Kråkflickan har just kommit ut som pocket, och den inbundna Hungerelden går loss på det vänliga priset 89:- på adlibris. Köp dem, och du har ett antal sommardagar räddade oavsett väder.

Sista delen i trilogin kommer om ungefär ett år (oh, smärta). Pythians anvisningar. Jag väntar.


Månpockets junisläpp – min favorit

Det fanns mycket att tycka om i Månpockets junisläpp (en bunt hamnade hemma hos mig i dag *harkel* jag som skulle ligga lågt med bokinköpen), men jag vill tipsa om en spänningsroman som jag svepläste i vintras: Robert Karjels De redan döda.

Thailand, januari 2005. På ett ödsligt strandhotell möts några överlevare efter tsunamin, var och en med egna skäl att förbli ”saknad”. Det är N., eller Svensken, Mary med en katt tatuerad i svanken, den vapenkunnige Vladislav och den bittre pakistaniern Reza. Samt amerikanen Adderloy. Den senare verkar inte bara ha obegränsade ekonomiska resurser, han övertalar också gruppen att medverka vid ett bankrån i Kansas för att finansiera sina nya liv. De tar sig in i USA, förbereder sig minutiöst, men när första skottet faller havererar planen och deras tillvaro övergår i en flykt på liv och död.

Stockholm, 2007. Säpo-agenten Ernst Grip beordras att ge sig av till USA. Han förs till militärbasen på Diego Garcia – en atoll i Indiska Oceanen. Väl där ska han hjälpa FBI att förhöra en terrormisstänkt och svårt torterad fånge som man tror är svensk. Sakta men säkert vinner Grip mannens förtroende, men samtidigt börjar han förstå att säkerhetsagenterna är minst lika intresserade av honom själv som av fången i den orangea overallen. Och när namnet Adderloy dyker upp i utredningen inser Grip att hans eget ljusskygga förflutna är på väg att hinna ikapp honom. Snaran dras åt.

Min första bokdate med Karjel kom med De hängdas evangelium för några år sedan. Den presenterades som en svensk, lite smartare variant av Da Vinci-koden. Det var ju rätt populärt att göra den referensen under några år, men det verkar som tur var gå över nu. Nåväl, jag tyckte att den var lite så där, jag hade hoppats på mer. Jag tycker att han lyckas väldigt väldigt mycket bättre med De redan döda.

Det talas ibland om alla de som försvann i tsunamin, eller snarare de som passade på att försvinna. Det försvinner massor av människor varje år – många av dem hittas aldrig döda – var tar de vägen? Drar de bara? Vem har inte lekt med tanken? (Jo, jag har, om än inte speciellt ofta numera, men nääää, jag skulle aldrig göra det mot nära och kära)

Tsunamin var väl ett alldeles utmärkt, om än groteskt(*, tillfälle för de hugade som befann sig på plats och överlevde. Frågan är bara hur länge det känns som en frihet att klippa alla band (förutsett att man har de ekonomiska förutsättningarna etc). Att starta om allt på nytt, utan någon annans förutfattade meningar och förväntningar, kanske kan te sig lockande, men som sagt: hur länge?

Karjel är yrkesmilitär och känns lite som en Hamilton på riktigt (pilutta dig, Janne G!). Han är bara tre år äldre än jag, har haft viktiga utlandsuppdrag och är utbildad att flyga en hel massa roliga flygetöj som jag också gärna skulle lägga tassarna på. Jaaaa, jag är avundsjuk. Och så skriver han en bra bok dessutom? Hupp.

Grattis Robert! Väl bekomme.

*) äh, det där var ju rätt dumt tänkt. När är det INTE groteskt att bara försvinna, egentligen? Nåja. Det är en helt annan tankekedja och ett helt annat blogginlägg.


rättsmedicinskt småputter i spännande miljö

Mma Ramotswe slog ner som en bomb för några år sedan. Om inte som en bomb så åtminstone som en godmodig, rooibosdrickande och klurig handgranat. ”Alla” älskade Alexander McCall Smiths pysmysiga detektivhistorier med den traditionellt byggda botswanska madamen i centrum.

Jag älskade de tre första böckerna (och filmen!), sedan toktröttnade jag på rooiboskryddat småputter. Det är därför jag
1) inte förstår varför inte Colin Cotterills figur Dr Siri Paiboun har gjort samma succé
2) nästan tvekar inför uppgiften att försöka beskriva böckerna, just för att inte skrämma bort andra som tröttnat på småputter men som ännu inte förstått att småputter med en rolig 73-årig och mycket motvillig rättsläkare i sjuttiotalets Laos faktiskt är alldeles fantastiskt… eh, kul. Ju.

LÄS, så hajar du. Det här är den fjärde boken om Dr Siri, och jag vill fortfarande ha mer. Laos är spännande, de cyniska Paiboun-tankarna kring dåtidens politik är roande och… äsch. Läs. Börja med Den motvillige kommunisten. Ge den en chans.

”En blind, pensionerad tandläkare har blivit överkörd av en timmerbil mittemot posten i Vientiane och hans kropp har vederbörligen överlämnats till bårhuset av dr Siri Paiboun, Laos enda coroner och sjuttiotre år gammal.

Dr Siri hittar ett blankt papper i likets ficka och upptäcker snabbt att det är ett kodat brev skrivet i osynligt bläck. Tandläkarens änka förklarar att de gåtfulla bokstäverna och siffrorna beskriver olika schackdrag, men schacksymbolerna liknar ingenting dr Siri stött på tidigare.

Med hjälp av gamla vänner och tant Bpoo, transvestit och tillika spåkvinna, löser dr Siri mysteriet med brevet men dras också in i en komplott för att störta regeringen i Laos.”


att tvingas sakna sig själv

Kristoffer högg ved, jag satt och läste. I precis samma stund som jag läste om hur den 51-åriga Alice – drabbad av Alzhemier extremt tidigt i livet – för första gången glömmer bort vem hennes yngsta dotter är kom en vidpust. Jag vet fortfarande inte om det var den kalla vinden eller det jag läste, men håret reste sig på armarna.

Det var ganska fint att sitta där och läsa slutet på den här boken ensam, för oavsett hur många gånger K har sett mig gråta så tycker jag fortfarande (löjligt nog) att det är skämmigt att göra det över en bok (jag gör det mycket sällan numera), men läser man de sista sidorna i den här boken UTAN att göra det så vet jag inte vad man är gjord av. Den här boken är klok, vacker, rolig, sorglig och jäkligt bra.

Min f d kursare Johanna kommer att möta en och annan som Alice i sitt framtida yrkesliv, tror jag. Johanna, om du vill ha den så blir boken din, som ett grattis till din AT-tjänst.

”Alice Howland, lyckligt gift och med tre vuxna barn, är en mycket välrenommerad Harvardprofessor på höjden av sin karriär när hon märker att hon börjar glömma saker. Först ett ord då hon håller en föreläsning, något som vanliga människor inte ens skulle reflektera över men som är en skrämmande upplevelse för den osedvanligt strukturerade och skärpta Alice. Och så den dag då hon under sin joggingtur i city upptäcker att hon inte vet var hon befinner sig.

Hon söker läkare och får diagnosen tidig Alzheimer. Hon är femtio år gammal. Romanen är skriven ur Alices perspektiv, och vi får under två års tid detaljerat följa hennes gradvisa insjuknande, till den dag då hon inte längre vet vem hon är.

Fortfarande Alice handlar om en kvinna som rent bokstavligt tappar förståndet. Det är thrillerspännande och hjärtslitande och sorgligt och fruktansvärt skrämmande (inte minst om man vågar snudda vid tanken att man sig själv ovetande kan vara bärare av denna sjukdom) men ändå inte alldeles becksvart.

Alice växer också av sjukdomen, får en närhet till sin man och sina barn som hon inte haft särskilt mycket tid eller känslor för tidigare. För Alice är trots allt inte bara ”den galna Alzheimerpatienten” – hon är också fortfarande Alice: professor, lärare, maka, mor och till sist även mormor.”

Det djävulska är ju stunderna av klarhet mitt i röran. De ”pigga” stunderna då de drabbade inser hur yrsliga de har blivit, och hur de saknar den de var. Min halvsysters mamma (ja, vi hade samma pappa) drabbades av Alzheimer och det är en jäkla sjukdom.

Boken utgår från Alice, men trots att hon står så tydligt i centrum är det väldigt lätt att sätta sig in i hur det drabbar alla runt henne, det blir inte helt svart-vitt det där med vem som ska göra vilka uppoffringar och hur man som anhörig ska leva med en svårt sjuk familjemedlem. Min mamma har cancer, inte Alzheimer, men tankarna kring det där med att förhålla sig till sjukdomen, vad kan/törs man planera och inte – ja det är fet igenkänning på det. En sådan här bok kan lätt förvandlas till ett pinsamt pekoral, men Genova fixar det. Det blir rart och fint och tänkvärt, men inte kladdslabbigt.

(jo, alltså – när en bok eller film beskrivs som ”något som får en att skratta och gråta samtidigt” så ser jag ofta den blinkande röda PEKORAAAAAAAL-skylten för min inre syn, men jag tog en chans och den här boken var värd det)

Vill du läsa mer klokt och vackert om denna förfärliga sjukdom? Prova Marie Petersons Du tror du vet allting också. Den tog mig hårt den där gången då jag läste den för ganska många år sedan nu.


jag försöker ”slippa” raka benen i dag också

(som om nån tvingar mig att raka benen? eftersom jag nästan alltid skär mig så så undrar jag innerst inne om sårskorpor verkligen är snyggare än stubb, men nu var det ju inte det jag skulle skriva om egentligen)

Caroline L Jensen fick mig att skratta högt med sin Fru Bengtsson, och nu är hon tillbaka igen med boken Vargsläkte. Bloggen hon skrev månaden innan boken släpptes (inte bara om den kommande boken, där finns mycket boktokrelaterat att läsa) får mig att bli väldigt sugen på att dyka ner bland de ylande pälshögarna igen.

Jag gillar Kelley Armstrongs Elena och hennes gäng, och efter massor massor av zombieböcker inser jag att det möjligen kan vara dags att med hjälp av fyrbenta äventyr börja betrakta mina håriga ben med kärlek 😉

(öh…. vad menade jag med det där? i förlängningen, vilken del av mig betraktar jag med kärlek efter att ha läst en massa zombieböcker då? äsch, varför undrar jag ens. det är ju enkelt. jag måste börja våga möta min egen blick i spegeln när jag borstar tänderna varje morgon…)

Caroline skriver smart, snyggt och kul. Vargsläkte är första delen i en trilogi. Jag gillar trilogier. Hm.

Jag SKULLE ju inte beställa fler böcker på ett tag nu… *gnager knoge*


musikpaus

Hetfield om cancer. Så jävla bra.


…och så säger de att lycka inte kan köpas för pengar?


lösgodis

Har en flexdag hemma från jobbet efter en jobbig vecka i Berlin (samt ett antal blodiga kattslagsmål som jag kan berätta mer om någon annan gång – eller inte).

Jag måste ta ett litet uppsamlingsheat. En litterär lösgodispåse. Jag har läst en hel del som jag inte har hunnit (…/orkat/prioriterat att – man kan alternera ordvalen efter dagsform, men samtliga ordval är eller har varit aktuella) skriva om, och det är synd. Somligt är fantastiskt och BÖR nämnas. Ju. Lite sött, lite salt, lite syrligt. Lite kladdigt? Något hårt. Jag tuggar ändå, sådär så att det knastrar, ända tills någon kastar en äcklad blick åt mitt håll (visste ni att det finns – fanns åtminstone för något år sedan – en facebook-grupp som angriper alla oss som inte kan låta bli att tugga på hårt godis?). Ja, så ser min perfekta lösgodispåse ut, och bara som av en SLUMP (moaaaahaha, yeah right) är det så den senaste tidens läsning har sett ut också.

Salt, syrligt och hårt:
John Ajvide Lindqvists ”Låt de gamla drömmarna dö”. ÄNTLIGEN landade den på bibblan med en lapp med MITT lånekontonummer på!

I boken samlas noveller och manus, tidningsföljetonger och… ja, det mesta. I like. Jag gillar inte allt lika mycket (två av novellerna förstår jag inte ens, jag känner mig aningens stukad…!), men genomsnittsbetyget blir högt och det jag riktigt gillar – ja, det älskar jag.

Många är vi som längtat efter att få veta vad som hände med Eli och Oskar. Novellen som har gett namn åt boken, ”Låt de gamla drömmarna dö”, tar vid där debutromanen ”Låt den rätte komma in” slutar. Jag läste någonstans att den hett efterlängtade upplösningen skulle vara förvånanade, men utan att avslöja hur det blir så kan jag säga att novellen slutar som jag trodde och framförallt HOPPADES att den skulle göra. Bra så.

En annan text som jag tyckte mycket om var manuset till Ajvides sommarprogram från back in the days (2006 lanske? jo, det stod naturligtvis i boken, men den är återlämnad till biblioteket sedan länge). Varför missade jag programmet när det sändes tro? Ajvide är inte direkt någon ny idol. Nåväl, det var trevligt att läsa texten också, även om jag inser att helheten med tonfall, musik och stämning ger något alldeles extra.

Sött, syrligt och stundtals aningens kladdigt:
Candace Bushnells ”Summer and the City”, del två i Carrie-dagböckerna ”pre-Sex and the City”.

Minns ni hur jag bekämpade påskangsten med skräck a la Anders Fager? Många föreslog att jag borde komplettera med chicklit. Jag är en lydig flicka. Nej, det är jag ju inte alltid, men i det här fallet var jag inte svårövertalad. Den här boken fick bli uppföljningen till ”Samlade svenska kulter” (”helgerån” säger någon, ”kul blandning” tänker någon annan – tror jag).

”Summer is a magical time in New York City and Carrie is in love with all of it—the crazy characters in her neighborhood, the vintage-clothing boutiques, the wild parties, and the glamorous man who has swept her off her feet. Best of all, she’s finally in a real writing class, taking her first steps toward fulfilling her dream.

This sequel to The Carrie Diaries brings surprising revelations as Carrie learns to navigate her way around the Big Apple, going from being a country ”sparrow”—as Samantha Jones dubs her— to the person she always wanted to be. But as it becomes increasingly difficult to reconcile her past with her future, Carrie realizes that making it in New York is much more complicated than she ever imagined.

With her signature wit and sparkling humor, Candace Bushnell reveals the irresistible story of how Carrie met Samantha and Miranda, and what turned a small-town girl into one of New York City’s most unforgettable icons, Carrie Bradshaw.”

…och tadaaa! Bokens sista sidor sammanför Carrie med en preppy-tjej vid namn Charlotte också. Bam! Ska vi gissa på att det kommer en dagbok nummer tre om sisådär ett år, där kvartetten blir till en komplett SATC-enhet under roande och oroande former?

(jag känner mig som ett geni nu. inte.)

Nåja, detta är som rubriken antyder aningens sött och lite kladdigt (nåja, den unga Carrie är redan utrustad med rapp och vass tunga, så det blir några stänk av uppfriskande syrligt också), men som SATC-maniker kan jag inte låta bli att sluka detta också. Bok tre? Hell yeah. Give it to me! Snabbt!

Det blir ändå aningens absurt när man tittar bakåt. TV-serien Sex and the City baseras löst, mycket löst, på Bushnells novellsamling med samma namn. Eller – ”baseras på” är egentligen också fel att säga ens om man säger ”mycket löst”, det är snarare ”inspireras av” som är det bästa ordvalet. Jag läste den efter att ha sett första TV-säsongen (kanske, jag minns inte exakt) och blev besviken för det var ju TV-seriens tjejer jag ville möta! Nu skriver hon alltså Carries ungdomsdagböcker i efterhand, när TV-serien är avslutad (men stundtals lite krampaktigt återupplivad i form av inte helt lyckade långfilmer), och dessa dagböcker är fullständigt anpassade till TV-serien. Så det kan bli? Money rules, men i det här fallet: inte mig emot.

Och så måste jag invända mot baksidestextens inledande ord. Sommaren i NYC är magisk? Jag har inte testat den, men efter att ha spenderat en vecka i slutet av september i NYC en gång, och känt hur tryckande varmt, fuktigt och stinkande det var då, så har jag svårt att tänka mig att åka dit mitt i stekheta sommaren. Men det är ju jag det. Jag har nog inte fattat GREJEN!

Um… och här skulle jag ju skriva lite kort om ännu några böcker (jag utlovade en hel påse smågodis!), men jag har pinsamt nog glömt vilka jag tänkte skriva om. Det var glasklart så sent som för en timme sedan, nu är det borta. Uff! Jaja, jag säger som Arnold: ”I’ll be back”.


Djurvänner av Anton Marklund

Jisses! Vilken debut! Anton Marklund – lärare och personlig assistent – dyker upp som från ingenstans med en av de bästa böckerna som jag har läst på länge. En riktig feel-bad-bok, fast inte på det dåliga viset. Västerbottens inland är underbart och förfärligt på samma gång (ibland, jag har ju hälften av mina rötter i en liten by utanför Dorotea, och vintern där är inte alltid en sunnanbris. nej. jag syftar inte bara på vädret.) och den lilla familjen vill så väl och ändå blir det så många ledsamma och besvikna stunder, speciellt för mamma och pappa.

Numera talar vi ofta om t ex Aspies och ADHD:are och otaliga äro de som har fått en diagnos. Autism har blivit vardagsmat (nåja) och lite väl många tycker att det snudd på är coolt att påstå att de är aspies utan att vara det (aspie-kändisar är oftast coola och smarta, sån vill man ju vara) och jag vet att det ställer till bekymmer för många som verkligen har Aspergers. De flesta jag känner har ganska milda varianter, men bokens Johannes har det ganska svårt. Han hamnar i särskola, och det är det tragiska – alla som inte är alldeles som vi normalstörda buntas alldeles för ofta ihop oavsett funktionsstörning, men det är en helt annan text som jag – nu när jag börjar skriva – inser att jag får vräka ur mig en annan gång.

Johannes. Han är smart och mycket mycket logisk, men sånt som vi normalstörda tycker är självklart måste han lära sig. Hur lär man någon att vara LAGOM MYCKET till lags? För Johannes vill ju vara till lags. Han vill inte göra folk arga. Kruxet är bara att om man applicerar ren logik – utan det filter som utgörs av de normalstörda normerna – på somliga delar av verkligheten så blir resultatet ibland otäckt och fel. Det blir till det vi kallar ett BROTT, av mildare eller svårare sort.

I Johannes fall går det riktigt åt skogen.

De flesta boktokar som jag känner har läst och älskat Haddons ”The Curious Incident Of The Dog In The Night-Time” och Safran Foers ”Extremely Loud and Incredibly Close” som också handlar om unga män (är det verkligen bara kul att skriva/läsa om unga autistiska MÄN, eller har jag missat nån liknande pärla om ung autistisk flicka? tipsa gärna!) med hög intelligens och ett mycket speciellt sätt att ta sig an omvärlden. Där de böckerna är mysroliga, intelligenta och rörande är Marklunds bok förvisso också intelligent och rörande men också väldigt väldigt sorglig.

”Den autistiske sjuttonåringen Johannes bor utanför ett litet samhälle i norra Västerbottens inland. Föräldrarna älskar sin son men sörjer förtvivlat att han inte är som andra. De ser det goda i honom medan omvärlden bara ser hans fel. Och fel blir det -Johannes missförstår ideligen andra trots att han är mån om att vara till lags. Mamma Mona är utbildad kantor men har mest arbetat som fritidsledare. Gud är närvarande och självklar för henne. Pappa Lennart är bilmekaniker och son av bygden.

Alla dessa tuffa år som är Johannes liv och öde prövar dem hårt: uppväxten, svårigheterna i skolan, utanförskapet, sattyg som den intet ont anande Johannes luras till. Till slut puttas Johannes alldeles för långt över gränsen av sina jämnåriga. Kvar står vi med frågor om skuld och ansvar, om vem som har Johannes öde i sina händer. Svaren är aldrig enkla. Det hemska som inträffar har trådar fästade i hemmet, i skolan, i kamraterna, i de långa ensamma bussresorna genom skogen – i hela hans barndom.”

Historien utvecklas på ett raffinerat sätt, vi tar del av den via tre röster: Johannes egen, mamma Monas och pappa Lennarts. Jag tycker att Anton lyckas så otroligt fint med alla dessa tre personer, deras respektive berättelser känns så genuina i all kärlek och frustration, sorg och ständiga försök att inte göra de andra besvikna. Man har en ANING om vad som har hänt/kommer att hända redan från början (det räcker ju med att läsa baksidestexten som jag citerar här ovan) men det sätt som Anton använder för att att gradvis utveckla detaljerna är så bra så bra.

Jag kunde inte läsa den här boken i ett svep trots att den var så otroligt bra. Jag pallade inte det.

PS omslagsbilden är fantastisk, tycker jag. Killen! Blicken!


underbart sällskap en varm vårkväll i Berlin

Skön kvällsfika på Ku’damm i all ensamhet (nästan). Var ska man läsa om Bang om inte i Berlin? (ja, möjligen i Paris då, men det får bli en annan gång). Beata Arnborgs biografi är UNDERBAR, köp köp köp, finns i pocket nu!

PS jo, pippin fick några smulor till slut, som tack för att den höll mig sällskap


Blytungt författarbesök i Stockholm den 10 maj

Vill du få en bok signerad av Paul Auster? Bege dig då till Pocketshop i Kulturhuset (Sthlm) den 10/5 klockan 17.30. Ja, du lär väl gå dit tidigare än så – vilken KÖ det kommer att vara!

Pocketshop stoltserar med att de vid detta tillfälle – och som enda bokhandel i vääääärlden – kan sälja Paul Austers senaste bok Osynlig i pocket, trots att den egentligen inte släpps i pocket förrän i augusti. Paul Auster är dessutom aktuell med en ny bok på svenska i höst, den kommer att heta Sunset Park och släpps i oktober.

Paul Auster är (bok-)kungen av New York, en författare som man absolut ska läsa på originalspråk om man kan. Try it! (pun intended ;)).


vådan av google

”Alltså, borde inte Chelsea Cain skriva något nytt om Gretchen, Susan och Archie snart?” tänkte jag och slog till och gjorde en sökning på google. Jag plöjde bok två och tre i Mexiko och jag VILL ju läsa mer, numedengååååång, men jag vill (eller jajaja, BORDE) inte köpa fler böcker på ett tag.

(Åter-)Fann hennes hemsida och andades nästan ut när jag såg att den senaste boken heter ”The Night Season”. Jag hade redan bestämt mig för att alla Gretchen-Susan-Archie ska ha något med ”heart” i titeln (Heartsick, Sweetheart, Evil at heart) så det här borde ju vara ganska lugnt. Jag kollade in den där nattvisionen ändå, för säkerhets skull, och minsann minsann – där är de ju igen.

Hur länge ska jag klara att INTE trycka på köp-knappen tror ni? Mmmmgrrrrrmpf…

A city on flood alert, a killer on the rampage Heavy rains have burst the banks of the Willamette River; several people have died in the furiously rising waters …but the latest victim didn’t drown: She was killed before she went into the water. Soon, other victims are found, and Police Detective Archie Sheridan realizes that Portland has a new serial killer on its hands. Reporter Susan Ward is on the story, but she’s also got other leads to chase, and some secrets can be too frightening for prying eyes …with Archie following a bizarre trail of evidence, and Susan close behind, the pair must unearth the identity of a vicious murderer, and uncover the truth behind a mystery more than sixty years old…

Gretchen sägs vara ganska – men inte helt – frånvarande i den här boken, och det är ju riktigt trist (hon är mer än halva nöjet). Tack vare detta kanske jag kan hålla mig från köpknappen i någon vecka, åtminstone. Chelsea lovar emellertid att vår favoritseriemördare återvänder i bok nummer fem:

Gretchen is in jail, Archie and Susan are on the trail of a new serial killer, and Portland is flooding! A major character is poisoned. A major character drowns. And a major character gets hypothermia. So there is a lot of derring-do. That said, this is a good book for those of you who are new to the series. You can read it without having read the other three, and there is less stabbing in this one. Gretchen fans, do not be alarmed. She’s in this book. Just a little. And she’ll be back in book five when the stabbing continues. This book also features a lot of good tips that may save you from drowning at some point in the future. An excellent investment in your safety.