svennebanan-jaget
Jaha, nu är det så där igen. När Hans Koppel (Petter Lidbeck) släppte ”Vi i villa” var det hausse hausse, den var såååååå bra. Jag tyckte att den var knas-skön men obehaglig och hoppades verkligen att vårt nyinköpta hus inte låg i DET kvarteret. Följande två böcker – som ska vara av liknande kaliber – har jag INTE läst. Än. Kommer jag att läsa? Säkert. Nån gång blir det ett plock på bibblan.
Nu släpper han en thriller, ”Kommer aldrig mer igen”, och genast blir den sågad. Ja, kanske inte av alla, men de tidningar jag har skummat på sistone har varit VÄLDIGT svala i sina omdömen. Jag hade redan bokat den på bibblan (jag bryr mig sällan om tidningarna) och fick hämta den för drygt en vecka sedan. För mig var detta en bladvändare. Stor litteratur? Nej, förmodligen inte. Helt OK thriller jämfört med samtida svenska ditos? Absolut. Bara det att jag (jag, parallelläsaren!) läste ut denna bok innan jag ens började på den så hett efterlängtade ”Drakens år” av Thomas Kanger är ett gott betyg.
Svennebanan-jaget fattar som vanligt ingenting. SÅ bra var väl inte ”Vi i villa”. Och SÅ dålig var väl inte denna? Jaja. Strunt samma. Jag är nöjd!
Mike Zetterberg bor med sin hustru Ylva och deras dotter i en villa strax utanför Helsingborg. En fredagskväll kommer inte Ylva hem som väntat efter jobbet.
Först tänker Mike att hon tar ett glas vin med sina jobbarkompis men när hon fortfarande inte kommit hem nästa morgon blir Mike förbannad, hon är väl hos den där hon var otrogen med förra året men kunde väl åtminstone ringa!? Hela dagen går utan ett ljud från Ylva och så småningom inser Mike att någonting måste ha hänt henne.
När han till slut anmäler sin hustru försvunnen riktas misstankarna snart mot honom själv.
Vad ingen vet är att Ylva fortfarande är i livet, och hon befinner sig bara ett stenkast från sitt eget hem.
Boken har en del logiska vurpor (inte vurpor, men saker jag ställer mig frågande till) som jag inte kan ta upp här utan att avslöja för mycket, men den var spännande och riktigt riktigt äckel-otäck-nasty. Snutarna är kanske lite väl höhö-dumma a la Leif GW Perssons förfärliga skapelse Evert Bäckström, men… äsch. Boken är filmisk! Vilken film det skulle bli. Hu. Det känns som så självklart film-material att jag undrar om jag inte redan har sett den – men efter lite rotande i minnet så inser jag att ”nej, det har jag inte, vad konstigt”.
Tre-å-en-halv boktokflin av fem möjliga. Mer än OK sällskap en sömnlös natt!
ska man behöva bli sjuk för att skriva?
Nej, men det hoppas jag väl inte. Nu är jag i alla fall hemma i dag, jag blev jätterisig i går på jobbet, och naturligtvis så var just i går en sån dag då K råkade bli kvarhållen i ett möte till kl 19. Vid 17.30 var jag utslut och hade gjort mer än full dag både tids- och prestationsmässigt, så jag skrev helt sonika en lapp om att han skulle hämta mig i vilrummet när han var färdig, och så gick jag dit och small av en stund. Vådan av att pendla med en bil.
…men nu var det inte vårsnorande jag skulle gnälla om. Jag skulle ju skriva om böcker. En nyhemplockad triss i riktigt trevliga svenska thrillers.
(bereden eder på – förhoppningsvis – tre snabba inlägg som trillar in under dagen)
Först ut var Varg Gyllanders senaste – Det som vilar på botten. Varg, mannen med det sköna namnet (men NEJ, ta bort vargsilhuetten ur namnet på omslaget! det blir bara pajigt) och den intressanta bakgrunden.
”En ensam hamnkapten tittar ut över havet där vågtopparna piskas vita av den annalkande stormen. Kryssningsfartyget M/S Vegas lanternor dyker inte upp i den nattsvarta horisonten som de brukar. Någonting har hänt ute på havet, en händelse som kommer att sätta kriminaltekniker Ulf Holtz på svåra prov både professionellt och privat. När utredningen drar igång tycks frågorna bara bli fler och fler, vem är den döde mannen utan identitet och historia och vad döljer besättningen?
Medan polisarbetet fortskrider och händelseförloppen långsamt klarnar för Holtz gör sig saknaden efter hans älskade Nahid påmind. Nahid Ghadjar, den unga kollegan som lyckades öppna den hårt tilldragna dörren till Ulf Holtz hjärta, för att sedan försvinna ur hans liv, och som ingen nu vet var hon är.
Kollegan Pia Levin kämpar med sina egna demoner och dras obönhörligen ner i sitt personliga mörker alltmedan hon utreder en familjetragedi som ingen tycks bry sig om. En hel familj har hittats död och utredarna misstänker att det rör sig om ett utvidgat självmord där mamman har mördat sin familj och därefter tagit sitt eget liv. Men det är något som inte stämmer och Levin börjar på egen hand utreda fallet trots ett kompakt motstånd.”
Pressekreterare hos Rikskriminalen, ett förflutet som kriminalreporter och marinofficer. Heltidsarbetande, pappa och författare. Tre böcker utgivna på lika många år. Det är inte illa att få det livet att gå ihop, men än så länge tycks det gå bra och eftersom jag älskar böckerna om Holtz och Levin så hoppas jag sannerligen att det fortsätter så också. Jag vill ha mer. Mycket mer.
”Eftersom jag arbetar där jag gör, bland landets vassaste kriminalpoliser har jag mycket gratis både vad gäller människor, detaljkunskaper och miljöer.”
Det där sistnämnda är guld värt för en nörd som jag. Det kan bli så otroligt tokigt ibland annars, och jag kan reta mig ohemult mycket på uppenbara (allra helst medicinrelaterade) detaljfel i kriminalromaner.
Jag stod först i kön (så snart jag såg att det skulle komma en ny Gyllander så kastade jag mig in i OPAC och reserverade) på denna tredje bok av Varg Gyllander, och om jag nu inte mister min magiska fingerstoppskänsla för att boka i rätt tid så kommer jag att göra det när bok nummer fyra kommer också.
Boktokar gör Yucatan
Vi landade i ett snöigt Sverige för två dagar sedan nu, men semesterlättjan sitter ännu i, så jag gör det lätt för mig: boktokfotodagbok!
Evil at Heart av Chelsea Cain. Tredje boken om Susan, Gretchen och Archie. Muy bien!
K gick ut hårt med zombieapocalyptisk dagbok!
Viggo Cavling skroderar på ett skönt sätt om Stockholm, politiker och nöjesliv. Inte fantastiskt, men roande och läsvärt.
Pamela des Barres var säkert en skandalsessa på sin tid, men nu höjer åtminstone inte jag värst mycket på ögonbrynen. Ett skönt stycke rockhistoria i sig!
Verkar det som om det blev gott om strandläsning och dito på balkongen? Helt korrekt. Hotellet var enkelt (2+) men skönt, och eftermiddagarna på balkongen med utsikt mot den djungelliknande innergården var guld. Ibland med kaffe, ibland med tequilabaserad alkoläsk (detta ljuvligt och redan så gammalmodiga ord ;)). Den godaste smakade mango och chili – den hettade riktigt skönt i min onda hals (självklart var vi förkylda stora delar av tiden, men vad gjorde det?)!
Kall feber, en snygg och sparsmakad medicinrelaterad dystopi. Denna kommer nog att exporteras till Houston, om intresse finns.
Nej, de tror INTE att jorden går under 21/12 2012.
Nördigt och/men liiiite pretto om storstäder, samt en riktigt bra seriemördardeckare som utspelas i Paris.
Är det kanske en biblioholist som speglas där?
Var detta ljuvligt? Ja, det var det.
…och vad ska man läsa i en hängmatta under en palm om inte zombieapokalyptiska dagböcker?
Zooooooombies! Del två av J L Bourne, helt OK.
Mer allmänna bilder återfinns HÄR, och man behöver inte vara fejjan-reggad för att se dem.
gån åstad och kramas!
Det är internationella krama-en-bibliotekarie-dagen i dag! Jag vet inte hur jag ska lösa detta, jag ligger hemma med variga bihålor och feber. Kan man få ha en kram innestående, tro?
