Arkiv för februari, 2011

B Wahlströms fyller hundra!

Åh, jag hade ingen aning förrän jag läste om det hos Tofflan (man märker på antalet kommentarer att det är ett ämne som engagerar!), men hundra år! Jisses! Det trodde jag faktiskt inte. Och Wahlström hette Birger minsann, det visste jag inte heller.

Trots att jag alltid var vad som brukar kallas pojk-flicka (minns att jag växte upp på stenåldern, då könsrollerna var om möjligt ännu stelare än i dag :-P) så var det de röda ryggarna som dominerade min bokhylla (inte minst på grund av att jag ärvde böcker av mamma och halvsyster). Lotta och Kitty. Kitty och Lotta. Det var grejen.

Så snart vi skulle resa någonstans förärades jag en bok med röd rygg för att ha något att göra i bilen. Eftersom vi talar sjuttiotal så innebär ”i bilen” att jag satt nertryckt och myste på golvet bakom framsätena. Kudde och filt, sen var lyckan total. Hur jag kunde läsa så utan att bli åksjuk är för mig i dag en gåta, men så var det.

Det fanns någon mysterieserie i gröna serien som jag läste ibland, men jag kan för mitt liv inte minnas vad den hette. Mrrrrf. Jag minns bara att jag ständigt sökte böcker om det övernaturliga, jag villa ha spööööööken, men att åtminstone Kittyböckerna alltid slutade med någon alldeles vanlig mänsklig förklaring, hur spöklikt allt än hade verkat på framsidesbilden (bara framsidorna är ju ett kapitel för sig – en utställning vore skoj!).

Annonser

vem älskar inte bokhyllor?



 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Inferno från Stalands är intressant men… nej, den skulle jag inte klara av att se varje dag

Bokhyllor kan vara sååååå snygga. Det är inte mina. Inte en enda av dem är SNYGG. Eller kul. De rymmer bara väldigt många böcker. Hade vi haft ett ÄNNU större hus (och ÄNNU mera pengar…) så kanske hyllorna i Expressen-reportaget (den mjukt svängda tyckte jag om, och R E A D-hyllorna) hade funkat men nu? Njä. Ögongodis. Boknördsporr. Fast det var förfärligt många av de där s k bokhyllorna som mest rymde prydnadssaker i bildreportaget…?


JAAAAAAAAAAAA!

Kolla! En ny ”Arne Dahl” om A-gruppen – Viskleken – kommer till våren (OK då, den 10/6 är sommar, eller ska åtminstone vara). Tjohooooooo! Tjohooo x 4 är det faktum att det är tre böcker till planerade. Keep’em coming. Jag älskar dessa underfundiga, roliga och spännande krimmisar!


avbön

Jag är en riktigt, riktigt dålig bokbloggare just nu. Jag läser massor, men orkar inte skriva. Det är lätt att skriva ”hinner inte” (det ÄR mycket nu) men det är ju egentligen bara BS, för det handlar bara om hur jag prioriterar. Jag spelar Cityville på fejjan t ex, det tar en del minuter som jag kunde ha ägnat åt något bättre. Fy på mig. Å andra sidan så ägnar jag mycket energi åt jobb och andra måsten också. Ju. Jag är glad nog att jag hinner läsa! Just nu läser jag ”Dinosauriens fjädrar” och hittills är den riktigt skön! En bok att längta hem till, helt enkelt. Plötsligt blev jag pluggsugen. Forskningssugen. Jag vet, det är lätt att romantisera, men…

Jag kanske skulle ringa professor Maggan på KTH trots allt. Hon vill ju ”hitta på nåt” med mig. Hm…

Andreas Nordström skriver roligt (även om jag inte håller med om allt) om zombies, bara den underbara artikeltiteln i sig är något att beundra. I give you: Den hasansfulla zombieskräcken


nu kan man hitta ännu en biblioteksälskare på Västerås Stadsbibliotek

Ja, det finns rätt många, men en alldeles speciell bokrelaterad en – hemma hos oss snudd på att betrakta som Superstar! Martin Kellerman har flyttat till Västerås, och Rocky med honom. Martin säger sig trivas på biblioteket, frågan är väl hur Rocky ser på saken. Han känns inte som nån direkt biblioteks-snu… eh, jycke, men vem vet? Han börjar ju också bli gammal.

I vårt bibliotek finns de i alla fall respresenterade båda två. Vi har MÅNGA kg Rocky, men också den extremt underskattade boken ”Too fast for love”. Martin gjorde en bilresa genom USA tillsammans med en ångestfylld Jonas Inde, ett av resultaten blev denna självbiografiska (Inde) bok med illustrationer av Kellerman. Den kom 2004 om jag inte minns fel, så den är nog ganska svår att få tag på, men jag fyndade vid en städrea i en av stans bokbutiker.


i serien underbara annorlunda böcker…

…vill jag i dag tipsa om Johanna Sinisalos fantastiska bok ”Bara sedan solen sjunkit”. Den kan vara svår att få tag på – men återigen: konsultera ditt älsklingsbibliotek eller bokbörsen. Den här boken är VÄRD det!


”Han är liten och tunn och kryper ihop på ett konstigt sätt som om han var helt ledlös. Huvudet är mellan knäna och den yviga svarta manen släpar mot den moddiga stenläggningen.
Han kan inte vara mer än ett år, möjligen ett och ett halvt. Bara en unge, inte alls lika stor och muskulös som fullvuxna individer som jag har sett avbildade.”

Mikael, talangfull fotograf, är på väg hem en sen kväll efter ännu en misslyckad tete-a-tete. Relationerna till männen i hans liv är inte helt enkla alla gånger. Han passerar ett gäng skitungar som sparkar på och leker med något. Mikael jagar dem på flykten och finner att den varelse som trakasserats är en liten trollunge. Den är det vackraste Mikael har sett, han trotsar allt förnuft och tar hem den, vårdar den och älskar den. Plötsligt finner han sig älska – och åtrå – ett troll. En trollunge. Mikael döper honom till Pessi.

Naturligtvis så fungerar det inte i längden att separera världarna – den vanliga på dagen, och den hemliga hemma med trollungen. En utomstående efter en får nys om hemligheten och det kan ju bara sluta i katastrof…?

Sinisalo blandar och ger, och det med lyckat resultat. Hon blandar gamla nordiska sagor och myter med fiktiv ”nutida” vetenskap och resultatet är spännande. I Johanna Sinisalos nutida Finland är trollen en rovdjursart bland andra. Förvisso en dåligt kartlagd och hemlighetsfull art (den har bara varit erkänd sedan 1907), men dock. Tidningarna skriver om hur trollen ses allt oftare nära tät bebyggelse, och det är något ovanligt.

Det är en mäktig saga, sprängfylld av symbolik för den som vill åt det – men den fungerar att bara läsa ”rakt av” också, för den som inte orkar gräva runt bland djupare tankar. Jag läste en recension av en finsk- och svensk-språkig recensent som läst båda versionerna, och enligt honom är den svenska översättningen så usel och platt att den knappt är läsbar (nåja), och då kan man bara undra hur fantastisk originalversionen är – för jag tyckte att det här var alldeles tokbra! Trollpunk regerar!

VARNING FÖR STRÄCKLÄSNINGSBOK!


ännu en ungdomsbok

Långt efter alla andra – känns det som – lade jag tassarna på ”Den femte systern” av Mårten Sandén. Ännu en lite annorlunda ungdomsbok, ännu en tycka-mycket-om (Tofflan, jag vet att du inte tillhör målgruppen men din mörkhåriga bonusdotter skulle nog kunna tänkas gilla denna bok!). Genren är svår att riktigt nagla (jag skulle trots allt inte riktigt kalla det skräck, även om jag kanske borde), men den udda verklighet med inslag av gamla hederliga svenska gråvättar som tonade fram fick mig att tänka” lite urban fantasy med en kul nordisk twist”.

”För tvåhundra år sedan fanns en man vid namn Karmelius i Nyköping. Frestad av tanken på makt tillkallar han mörkrets furste och med hjälp av sina fem döttrar lyckas han öppna porten till helvetet.

Tvåhundra år senare sitter den gravida Elisabeth från hembygdsmuséet med sin praktikant Jannike och en nedfryst vätte i en piketbuss. De är på väg till Martinsson som förestår Byrån för särskilda efterforskningar i Stockholm. Byrån förstår genast att vätten – som har anfallit Elisabeth med yxa – har agerat på uppdrag av någon av de fem döttrarna. De tror att de har koll på alla Karmelius ättlingar men har de verkligen det?

En helt unik blodisande skräckdeckare av hyllade författaren Mårten Sandén. Obeskrivligt läskigt när dåtid möter nutid, ung flicka möter uråldrig ondska, stenar blöder och vättar attackerar en liten ofödd bebis.”
”Den femte systern” är den första boken om Jannike Faltin. I like it, även om ”obeskrivligt läskigt” kanske inte direkt är ordet om man är över tolv år. Hur kan man INTE gilla en bok där hjältinnan drar till snuten med en djupfryst vätte i en kylväska? Det finns två böcker till om Jannike, ”Det viskande barnet” och ”De dödas imperium” och jaaa, ni vet redan: jag har reserverat dem på bibblan.

Vill du ha detta i vuxenupplaga? Hm, prova Sandén ändå.
Är du fortfarande inte är övertygad – gå vidare med Johannes Källströms ”Offerrit”.