B Wahlströms fyller hundra!
Åh, jag hade ingen aning förrän jag läste om det hos Tofflan (man märker på antalet kommentarer att det är ett ämne som engagerar!), men hundra år! Jisses! Det trodde jag faktiskt inte. Och Wahlström hette Birger minsann, det visste jag inte heller.
Trots att jag alltid var vad som brukar kallas pojk-flicka (minns att jag växte upp på stenåldern, då könsrollerna var om möjligt ännu stelare än i dag :-P) så var det de röda ryggarna som dominerade min bokhylla (inte minst på grund av att jag ärvde böcker av mamma och halvsyster). Lotta och Kitty. Kitty och Lotta. Det var grejen.
Så snart vi skulle resa någonstans förärades jag en bok med röd rygg för att ha något att göra i bilen. Eftersom vi talar sjuttiotal så innebär ”i bilen” att jag satt nertryckt och myste på golvet bakom framsätena. Kudde och filt, sen var lyckan total. Hur jag kunde läsa så utan att bli åksjuk är för mig i dag en gåta, men så var det.
Det fanns någon mysterieserie i gröna serien som jag läste ibland, men jag kan för mitt liv inte minnas vad den hette. Mrrrrf. Jag minns bara att jag ständigt sökte böcker om det övernaturliga, jag villa ha spööööööken, men att åtminstone Kittyböckerna alltid slutade med någon alldeles vanlig mänsklig förklaring, hur spöklikt allt än hade verkat på framsidesbilden (bara framsidorna är ju ett kapitel för sig – en utställning vore skoj!).
vem älskar inte bokhyllor?
Inferno från Stalands är intressant men… nej, den skulle jag inte klara av att se varje dag
Bokhyllor kan vara sååååå snygga. Det är inte mina. Inte en enda av dem är SNYGG. Eller kul. De rymmer bara väldigt många böcker. Hade vi haft ett ÄNNU större hus (och ÄNNU mera pengar…) så kanske hyllorna i Expressen-reportaget (den mjukt svängda tyckte jag om, och R E A D-hyllorna) hade funkat men nu? Njä. Ögongodis. Boknördsporr. Fast det var förfärligt många av de där s k bokhyllorna som mest rymde prydnadssaker i bildreportaget…?
JAAAAAAAAAAAA!
Kolla! En ny ”Arne Dahl” om A-gruppen – Viskleken – kommer till våren (OK då, den 10/6 är sommar, eller ska åtminstone vara). Tjohooooooo! Tjohooo x 4 är det faktum att det är tre böcker till planerade. Keep’em coming. Jag älskar dessa underfundiga, roliga och spännande krimmisar!
avbön
Jag är en riktigt, riktigt dålig bokbloggare just nu. Jag läser massor, men orkar inte skriva. Det är lätt att skriva ”hinner inte” (det ÄR mycket nu) men det är ju egentligen bara BS, för det handlar bara om hur jag prioriterar. Jag spelar Cityville på fejjan t ex, det tar en del minuter som jag kunde ha ägnat åt något bättre. Fy på mig. Å andra sidan så ägnar jag mycket energi åt jobb och andra måsten också. Ju. Jag är glad nog att jag hinner läsa! Just nu läser jag ”Dinosauriens fjädrar” och hittills är den riktigt skön! En bok att längta hem till, helt enkelt. Plötsligt blev jag pluggsugen. Forskningssugen. Jag vet, det är lätt att romantisera, men…
Jag kanske skulle ringa professor Maggan på KTH trots allt. Hon vill ju ”hitta på nåt” med mig. Hm…
—
Andreas Nordström skriver roligt (även om jag inte håller med om allt) om zombies, bara den underbara artikeltiteln i sig är något att beundra. I give you: Den hasansfulla zombieskräcken
nu kan man hitta ännu en biblioteksälskare på Västerås Stadsbibliotek
Ja, det finns rätt många, men en alldeles speciell bokrelaterad en – hemma hos oss snudd på att betrakta som Superstar! Martin Kellerman har flyttat till Västerås, och Rocky med honom. Martin säger sig trivas på biblioteket, frågan är väl hur Rocky ser på saken. Han känns inte som nån direkt biblioteks-snu… eh, jycke, men vem vet? Han börjar ju också bli gammal.
I vårt bibliotek finns de i alla fall respresenterade båda två. Vi har MÅNGA kg Rocky, men också den extremt underskattade boken ”Too fast for love”. Martin gjorde en bilresa genom USA tillsammans med en ångestfylld Jonas Inde, ett av resultaten blev denna självbiografiska (Inde) bok med illustrationer av Kellerman. Den kom 2004 om jag inte minns fel, så den är nog ganska svår att få tag på, men jag fyndade vid en städrea i en av stans bokbutiker.
i serien underbara annorlunda böcker…
…vill jag i dag tipsa om Johanna Sinisalos fantastiska bok ”Bara sedan solen sjunkit”. Den kan vara svår att få tag på – men återigen: konsultera ditt älsklingsbibliotek eller bokbörsen. Den här boken är VÄRD det!
”Han är liten och tunn och kryper ihop på ett konstigt sätt som om han var helt ledlös. Huvudet är mellan knäna och den yviga svarta manen släpar mot den moddiga stenläggningen.
Han kan inte vara mer än ett år, möjligen ett och ett halvt. Bara en unge, inte alls lika stor och muskulös som fullvuxna individer som jag har sett avbildade.”
Mikael, talangfull fotograf, är på väg hem en sen kväll efter ännu en misslyckad tete-a-tete. Relationerna till männen i hans liv är inte helt enkla alla gånger. Han passerar ett gäng skitungar som sparkar på och leker med något. Mikael jagar dem på flykten och finner att den varelse som trakasserats är en liten trollunge. Den är det vackraste Mikael har sett, han trotsar allt förnuft och tar hem den, vårdar den och älskar den. Plötsligt finner han sig älska – och åtrå – ett troll. En trollunge. Mikael döper honom till Pessi.
Naturligtvis så fungerar det inte i längden att separera världarna – den vanliga på dagen, och den hemliga hemma med trollungen. En utomstående efter en får nys om hemligheten och det kan ju bara sluta i katastrof…?
Sinisalo blandar och ger, och det med lyckat resultat. Hon blandar gamla nordiska sagor och myter med fiktiv ”nutida” vetenskap och resultatet är spännande. I Johanna Sinisalos nutida Finland är trollen en rovdjursart bland andra. Förvisso en dåligt kartlagd och hemlighetsfull art (den har bara varit erkänd sedan 1907), men dock. Tidningarna skriver om hur trollen ses allt oftare nära tät bebyggelse, och det är något ovanligt.
Det är en mäktig saga, sprängfylld av symbolik för den som vill åt det – men den fungerar att bara läsa ”rakt av” också, för den som inte orkar gräva runt bland djupare tankar. Jag läste en recension av en finsk- och svensk-språkig recensent som läst båda versionerna, och enligt honom är den svenska översättningen så usel och platt att den knappt är läsbar (nåja), och då kan man bara undra hur fantastisk originalversionen är – för jag tyckte att det här var alldeles tokbra! Trollpunk regerar!
VARNING FÖR STRÄCKLÄSNINGSBOK!
ännu en ungdomsbok
Långt efter alla andra – känns det som – lade jag tassarna på ”Den femte systern” av Mårten Sandén. Ännu en lite annorlunda ungdomsbok, ännu en tycka-mycket-om (Tofflan, jag vet att du inte tillhör målgruppen men din mörkhåriga bonusdotter skulle nog kunna tänkas gilla denna bok!). Genren är svår att riktigt nagla (jag skulle trots allt inte riktigt kalla det skräck, även om jag kanske borde), men den udda verklighet med inslag av gamla hederliga svenska gråvättar som tonade fram fick mig att tänka” lite urban fantasy med en kul nordisk twist”.
”
”För tvåhundra år sedan fanns en man vid namn Karmelius i Nyköping. Frestad av tanken på makt tillkallar han mörkrets furste och med hjälp av sina fem döttrar lyckas han öppna porten till helvetet.
Tvåhundra år senare sitter den gravida Elisabeth från hembygdsmuséet med sin praktikant Jannike och en nedfryst vätte i en piketbuss. De är på väg till Martinsson som förestår Byrån för särskilda efterforskningar i Stockholm. Byrån förstår genast att vätten – som har anfallit Elisabeth med yxa – har agerat på uppdrag av någon av de fem döttrarna. De tror att de har koll på alla Karmelius ättlingar men har de verkligen det?
En helt unik blodisande skräckdeckare av hyllade författaren Mårten Sandén. Obeskrivligt läskigt när dåtid möter nutid, ung flicka möter uråldrig ondska, stenar blöder och vättar attackerar en liten ofödd bebis.”
”Den femte systern” är den första boken om Jannike Faltin. I like it, även om ”obeskrivligt läskigt” kanske inte direkt är ordet om man är över tolv år. Hur kan man INTE gilla en bok där hjältinnan drar till snuten med en djupfryst vätte i en kylväska? Det finns två böcker till om Jannike, ”Det viskande barnet” och ”De dödas imperium” och jaaa, ni vet redan: jag har reserverat dem på bibblan.
Vill du ha detta i vuxenupplaga? Hm, prova Sandén ändå.
Är du fortfarande inte är övertygad – gå vidare med Johannes Källströms ”Offerrit”.
”ingen vill veta vart du köpt din tröja…”
…och inte en enda av er hängde på låset (eller ens i kommentarsfältet!) för att få veta vilken den ANDRA ooofbokinspirerade boken som jag lovade skriva om var.
Nu tänker jag aldrig mer prata mer er. *tjura*
Nähä, den metoden kanske jag växte ifrån för 35 år sedan (alternativt ”borde åtminstone ha gjort”).
Ann-Sofie-tipsad bok nummer två är en svensk postapokalyptisk bok för ungdomar (12 + lyder rekommendationen) – Annas dagbok av Börje Lindström. Faktum är att liknande texter finns i en del av de postapokalyptiska kollage-böcker som jag älskar så mycket (Zombie Apocalypse är ett riktigt bra exempel), så man kan bara hoppas att också det (kollage- eller bara postapokalyps-) konceptet tar fart här hemma. Vi har några fantastiska svenska dystopier (tänk Boye, Jersild m fl) att njuta av men jag vill ha fler!
I Annas framtida Sverige är det inte zombies som tar över, här bara dör folk av ett virus som kommer till Sverige på ett lite udda sätt.
När Anna sitter och tittar på den nya dokusåpan ”Skeppet” inträffar något mystiskt. I direktsändning faller en av besättningsmännen ihop och rutan blir svart. Dokusåpan, som hela Sverige verkar följa, handlar om ett forskningsfartyg på uppdrag i Norra Ishavet, men någonting märkligt pågår på fartyget, något som verkar tystas ned. Samtidigt har det inträffat en mystisk händelse i skogen utanför Annas skola.
När slutligen dokusåpa-fartyget kommer tillbaka till Stockholm finner man alla forskare och besättningsmän döda. Snart står det klart att en dödlig epidemi har brutit ut i hela södra Sverige och Anna och hennes familj måste fly till farmor och farfar i Norrland.
Anna skriver dagbok och det är den dagboken, som hittades övergiven i en godsvagn i Hallsberg, som läsaren nu får ta del av i en oavkortad version
Tråkigt nog så fanns det ingen fin liten blyertsrecension i den boken jag fick fatt på…! Jag befinner mig väl – precis som Ann-Sofie – aningens utanför den tänkta målgruppen, men jag tycker mycket mycket om den här boken. Jag har också passerat Starlet-stadiet (åh, den här boken är ändå SÅÅÅ mycket mer romantisk än Starlet någonsin var!) och dras kanske inte med så där förfärligt i kärlekshistorien, men hela den där ”skapa nytt liv, hitta sätt att överleva”-grejen finns här och den är BRA.
Jag älskar fjortisböcker (där ordet fjortis har med ålder snarare än ”intellektuell klassificering” att göra…!) och tycker så synd om de som tror att de är för vuxna för att läsa dem. Snacka om att missa pärlor!
hurra för ooof-bok!
Jag har just njutit av två helt underbara böcker, allt detta tack vare Ann-Sofie som skriver bloggen ooof-bok. När hon skrev om dem kastade jag mig på reservera-knappen i OPAC, och eftersom ingen av böckerna är det allra senaste hetaHETA så fick jag dem tämligen per omgående. Trevligt!
Två tunna men välskrivna böcker, perfekt för den som har ont om tid men vill ha koncentrerad food for thought. (Scylla, Svart dam kan vara The Book för dig om du nu inte redan har läst den!)
Maria Fagerbergs ”Svart dam” är en bok om döden. Jag håller med Ann-Sofie, det är obegripligt att den är skriven av någon som INTE är döende – å andra sidan så vet ju vare sig du eller jag hur det är att dö. Faktiskt. Mina tror-att-jag-vet grundas bara på att jag följde pappa/mormor/liten älskad bebis som tynade bort. Och att jag har en mamma som tynar bort NU. Jag vet ändå inte någonting (nästan), och vad en döende människa än berättar med ord eller kroppspråk så kan jag ju inte komma in i honom eller henne.
Marias bok är oglamorös, ovacker, distinkt skriven (många många meningar består av ett enda ord, men ett utomordentligt välvalt ord) och fantastiskt bra. Här vilar inget vaselinblurrat skimmer i bildkanten, med den heliga familjen som osjälviskt in i det sista lägger hela sitt liv på att stötta den döende. Noll procent amerikansk-B-films-vibbar, alltså. Bra.
Jag blir otroligt irriterad på mig själv, hela boken igenom vill jag veta ”men vilken sjukdom LIDER du av då?”, som om det skulle spela roll?
Boken kom ut 2003 och är slutsåld hos förlag, men om du vill läsa den kan du alltid kolla på biblioteket, eller varför inte på något lokalt antikvariat?
Två böcker, skrev jag. Vilken är bok nummer två då? Jo, det ska jag berätta senare i kväll, tror jag. Nu ska jag äta. Minns livet! Döden kommer ändå. Äta är liv. Yes. Jag lever. (Läs Scylla, ofta, det är mitt tips till dig. Hon är så klok så klok och skriver också en hel del om böcker)
en blondins bekännelser
Jag spenderade natten med en riktig slampa – Bingo Rimér. Hans bok ”En flickfotografs bekännelser” sades vara boken som skulle skaka om Sverige. Njäe va?
Det mest fascinerande att försöka förstå hur någon tänker som är så totalt olik mig själv. Bingo är urentreprenören som ganska bekymmerslöst hoppar på än det ena, än det andra – även om han tackade nej till att fronta Private för Berth Miltons och HAs räkning – och förvånansvärt ofta landar på fötterna. Gör han inte det så har han ändå tio nya idéer att utveckla.
De där enorma skandalerna uteblir. Och skaka om Sverige? Jag vet inte hur omskakande det är att en liten klick flickor och en flickfotograf festar och ligger hejvilt. Boken är tunn och går snabbt att läsa, det är vääääldigt många bilder (jag sjunker inte så lågt att jag skämtar om ”attenmtion span” och läsuthållighet i eventuellt identifierad målgrupp nu *harkel*)
”Man har aldrig tråkigt med Bingo” – nej, det kan jag hålla med om. Boken är småkul och Bingo har en energi att avundas. Den här boken kommer nog att sälja en hel del i kommande pocketutgåva, men vi får se hur många som ställer in den i bokhyllan efter läsning (boken jag läste åker tillbaka till bibblan i morgon, så jag behöver inte fundera på det ;)).
Jag hade en rolig stund en sömnlös natt – tack för sällskapet, Bingo!
det är ”bara” några veckor kvar…
…det är hög tid att börja plocka fram ett urval pocketböcker att rösta om inför semestern. Jo, semesterlitteratur är allvarliga saker, förstår ni! Normal arbetsgång: K och jag plockar fram en stor hög med varsina favoriter, detta kan pågå i flera veckor. Just innan vi ska åka enas vi om tio böcker som båda kan tänka sig att läsa. Böcker är tunga, det gäller att vara selektiv!
(kom nu inte och surra om läsplatta, jag vill inte tänka på vad salta havsstänk och fin fin korallsand kan göra med en sån!)
Egypten är no-no så det blev ju till att snabbt boka om. Vi hade tur och hittade en restresa till Mexiko. Där finns också massor att se och göra, så det ska bli bra!
Äntligen kommer jag då till älskade Fridas land! Här levde och dog hon! Frida, som i Frida Kahlo. På MoMA i New York stod jag med nästippen bara några centimeter från ett av hennes allra mest kända porträtt. Den tavlan han hon tagit i, haft i sin säng medan hon målat! Det är hennes penseldrag, hennes alldeles riktiga. Öh, ja, jag som normalt är rätt pragmatisk och oromantisk kan bli så där star struck ibland.
Kristoffer är också nerdragen i Fridakulten nu, även om han inte är riktigt lika hardcore som jag (…än). Vi kommer att ha Yucatan som bas, så det blir för långt att åka till Mexico City lite lagom snabbt sådär, men visst hade det varit underbart att få besöka hennes hem. Diego Rivera – också känd mexikansk konstnär, tillika hennes livspartner under många turbulenta år – skänkte huset till staten efter Fridas död, sedan dess är det museum.
Det finns ett antal helt fantastiska böcker för den som vill läsa mer om denna fascinerande kvinna. Hennes liv var kort men långt från händelselöst. Hon hann nog mer på sina år än fyra ”vanliga” människor som lever tills de blir 80. Hon levde också under spännande tider, det hände massor socialt och politiskt – under en tid var Trotskij hennes älskare.
Jag bloggade om en hel bunt ljuvliga Frida-böcker för ganska precis två år sedan:
Det (åter-)startade med Slavenka Drakulics bok Till sängs med Frida. En fantastisk författare tolkar delar av en likaledes fantastisk konstnärs liv, det var smaskens för trötta men hungriga hjärnceller.
“Vi bara måste se Frida!” sa jag till Kristoffer, han hade inte sett den och det är onekligen en av mina favoritfilmer så jag var nyfiken på att se vad han tyckte.
Jo, han insåg hur bra den är, och varför. Värmen, färgerna, det kluriga sättet på vilket de levandegör hennes konst – han greppade.
Innan han såg filmen misstänker jag att Kahlo var reducerad till “hon med ögonbrynen” för honom, men nu slåss vi (nåja) om böckerna, för jaaa, det blev som vanligt: jag “råkade” glida in på adlibris, och “råkade” klicka hem tre böcker till om Frida. Jag chansade lite – Taschen är alltid ett säkert kort om man vill ha en översikt över en konstnärs skapande i smidigt format, biografin av Hayden Herrera som ligger till grund för filmen var inte heller något direkt kontroversiellt val, men det tredje kapet – The Diary of Frida Kahlo – var mer av en chansning.
Vilken FANTASTISK bok! Den går loss på 212 kronor hos adlibris, den är lätt värd det dubbla. Det ÄR verkligen Kahlos dagbok, hennes underbara mix av skisser, rena målningar, dikter, ord… ja, helt fantastiskt. Färgrikt, tryckt på fint papper.
I slutet av boken finns varje textsida översatt (jag kan inte nog mycket spanska för att läsa själv, men bara hennes underbara handstil är konst i sig).
Jag är helt såld.
På något vis landar jag alltid hos surrealisterna, även om Kahlo sägs ha sagt “jag är ingen surrealist, jag målar inte mina drömmar – jag målar min verklighet”.
En fantastisk kvinna i en spännande tid. Hon blev bara 47 år, men vilka år.
(ja, det blir lite knasigt när man fotograferar innehållet i en bok, men hur ska jag annars ens kunna komma i närheten av att förklara vilken härlig bok det är?)
det är ett hårt jobb, men någon måste göra det
Det är alltid jäääääätteläskigt att ge sig på något hypat. Nu gör jag det ändå. I’m brave.
Jag har börjat läsa Justin Cronins ”The Passage” och nej, du kanske inte har hört talas om den (om du inte heter Sara ;)), men i horrorälskarkretsar är den hypad. Ju.
Verkar den bra? Tja, hade jag varit LITE mindre vuxen än jag är så hade jag läst hela natten och skolkat i dag. Såpass!
(inte så) Anonyma Biblioholister 