Det språkrelaterade habegäret slår till igen
Detta, mina vänner, är snökaos i Qingdao, januari 2009. Jo, snökaos. Bilarna där har inte vinterdäck, ingen tränar på halkbana före uppkörning och snöröjning utförs medelst kvastar också på motorvägen. Just denna dag stängdes motorvägen av och det tog oss flera timmar att krypa fram i snigelfart till jobbet.
Min f d kollega Thomas (han har också har jobbrest massor till Kina, och delar min uppfattning om att många underskattar vilket socialt smörjmedel det är att vilja lära sig – och VISA att man vill lära sig – språket i det land där man gör affärer) noterade att jag har börjat plugga lite kinesiska och tipsade om sin favoritbok. Jo, den verkar onekligen aningens mer omfattande än den jag lånade på biblioteket. Den föreslagna boken finns OCKSÅ på vårt bibliotek, men den är utlånad. Är den så bra som den verkar (jag har reserverat den, boken jag har lånat nu får sysselsätta mig ett tag till!) så köper jag den rakt av, för den var otroligt billig för att vara läromedel, väldigt mycket billigare än den tunna bok jag har hemma nu. 303 spänn på Adlibris – det kallar jag bra pris.
Jag vet ju inte ens om jag kommer tillbaka till Kina för att jobba igen, men jag vill lära mig mer oavsett. Min hjärna behöver träna. Den behöver engagera sig i annat än direkt jobbrelaterade bekymmer, för att inte tala om de privata 😉
Boken som Thomas tipsade om var Kinesiska språket i Mittens rike, skriven av Johan Björksten. Björksten har varit i Kina i många många år, och upplägget är enligt Thomas lite specialanpassat för svenskar.
Varför specialanpassat? Jo, det där med uttal och ordföljd är ju en utmaning – och den utmaningen är av ganska skiftande karaktär beroende på vilket grundspråk man har, kan jag känna.
(jag hörde t ex någonstans att vi svenskar ofta har mycket lättare för att lära oss arabiska än engelskspråkiga människor har – vi har många mer gemensamma/liknande ch- och sch-ljud i svenskan än de har i engelskan. jag vet inte om det är en skröna eller ej, men intressant är det, och inte låter det helt otroligt heller, vi HAR en del knasiga – beroende på vem man frågar – ljud för oss i svenskan.)
Johan Björkstén har levt och verkat i Kina sedan 1986. Han talar felfri kinesiska och som radiopratare och tv-värd med egna veckoprogram har Johan blivit en lokal kändis. Han driver företaget Eastwei Relations, en av Kinas största PR-byråer.
Ja, det känns onekligen som om han vet vad han pysslar med. Han har inte bara skrivit språkböcker, han har gett ut böcker om business i Kina i allmänhet (dessa är emellertid på engelska och INTE riktade enbart till svenskar), det finns mycket att lära sig och många misstag att göra (bara det att jag gav en i mitt tycke exotisk Kosta Boda-snöboll – den där för värmeljus ni vet – ihop med en påse vaniljdoftande värmeljus till en kinesisk kollega i Qingdao. Hon blev glad när jag förklarade vad den skulle föreställa men såg också lite dämpad ut. Senare lärde jag mig att stearinljus kopplas samman med död, och ljus/ljusstakar ger man INTE bort sådär *harkel*) <— ja ja, försök själv att komma på något "typiskt svenskt" som INTE är en dalahäst (de är överösta med dalahästar på det kontoret) och som INTE är made in China. Jaja, det är en liten grej och det förstörde INTE vår relation, det finns så mycket värre misstag man kan göra, men det var tänkvärt ändå. När man kommer till Kina så slås man av hur lika vi är, trots allt. OCH hur olika.
Åter till boken. Jag läser en läsar-kommentar och fnissar lite:
smaken är som baken, fungerar jättebra till den som har disciplin nog att lära sig ett helt nytt språk alldeles på egen hand. Så länge du har motivationen att lära dig på distans så är detta något för dig, bra upplagd och allting..
Det som kanske är det negativa med detta kanske kan vara att boken innehåller inte så mycket färg, det mesta är i svart och vitt, dock förekommer det en del färgade bilder, men förvänta dig inte alltför färglada sidor med andra ord. Är du påverkad av den slags layouten ska du inte använda dig av denna lärobok. Jag å andra sidan är delvis påverkad, men jag kan fortfarande distrahera mig ifrån det och koncentrera mig på innehållet i boken..
Um… alltså, lämnade man inte det där med att kräva ”mycket färg och bilder” någon gång i mellanstadiet? *harkel* Nåja, det där med att den är tråkigt layoutad och svartvit gör mig ingenting. Det låter väl snarast som en träffande beskrivning av merparten av det t ex Studentlitteratur ger ut? 😉 Nu vet jag ju inte hur gammal författaren till kommentaren är, iofs.
(inte så) Anonyma Biblioholister 