det ena leder till det andra
…nu har vi filmkväll. FILMNATT. Vi drar igenom hela Modstrilogin i ett svep. Jag har sett en hel del av det förut, men för K är det premiär. Han är född när ”Ett anständigt liv” spelades in, det blir ett extra märkligt tidsdokument att se ur den aspekten (speciellt med tanke på att jag då såg den för första gången bara något år senare *harkel*).
Alla bilder av Stockholms Klarakvarter på 60-talet är också en upplevelse – i det har hon HELT rätt, Isabella Erkendal. Däremot har jag svårt att se Kenta, Stoffe och de andra som revolterande hjältar. Det gör mest bara ont att se dem, och höra dem berätta.
Update: det jag glömde är att JAG föddes samma år som ”Dom kallar oss mods” spelades in. Hum hum. Nu kände jag mig plötsligt VÄLDIGT gammal, tänk att världen var svart-vit på den tiden 😉
古之所善戰者，勝於易勝者也。
Jag är igång. Det är skitkul! Zaijian!
nej men HOPPSAN!
I går bara BLEV det sådär… sådär TUNGT. Ja, rent fysiskt. Plötsligt fanns det nio reserverade böcker att hämta ut på biblioteket (jag antar att alla börjar lämna tillbaka sin jullovsläsning nu) OCH så hade det visst råkat komma bokpaket samtidigt. Öhm, ja, två stycken. Jag räknade ihop (och gjorde det felaktigt i går på statusraden på fejjan) och det slutade på 23. Ja, inte slutade som i ”723”, utan just 23. Ahhhhahaha, ja men då ska jag väl klara mig de här närmaste dagarna då 😉
En av böckerna i paketet (jaaaaa, tjöta, ”i ett av paketen” då) svepläste jag direkt, det gick snabbt och jag var sugen (en kombo som borgar för hög hastighet). En ung kvinna blev under tonåren helt frälst av – snudd på fixerad vid – Stefan Jarls Modstrilogi. Hon och en kompis drog runt till alla de platser där filmen utspelas, fotograferade, kände in och funderade. Resultatet blev Dom kallades Mods signerad Erkendal, Negussie och Svensson.
Den här boken är tillägnad plattan i Stockholm och den så kallade förlorade generationen, den generation som ingen tar ansvar för, den generation som kallades mods. Det är över 40 år sedan ”Dom kallar oss mods” gick upp på biograferna, och Sveriges medel- och överklass fick se verkligheten, och hur det riktiga svenska samhället egentligen såg ut.
Stefan Jarl och Jan Lindqvist skildrade ungdomskulturen på ett sätt som aldrig tidigare varit tänkbart, genom att följa två tonåriga killar, så kallade mods i deras vardag. Kenta och Stoffe var dom som vågade skrika ut om hur det egentligen var. De visste mer om livet än många andra, de visade sitt Stockholm inför kameran och delade med sig av sina erfarenheter om den misär som dom och deras polare var tvungna att leva i. Den misär som gjorde att de flesta till slut gick under av droger.
”Dom kallades mods” är inte bara ett minnesmonument över Kenta och Stoffe eller det gigantiska modsgänget i Stockholm, utan ett minnesmonument över Stockholm stad och historia som försvann i och med rivningen av Klara.
Jag är en av alla de där sextiotalistungarna som fick se Jarls då nyutkomna film ”Ett anständigt liv” liggande på en kudde på golvet i uppehållsrummet på skolan. Det är väl ingen överraskning om jag säger att det var omskakande. Omvälvande. Saker som satte sig, som jag ser än, är bilder på sår som aldrig läker, och det sista man ser av Stoffes kista när den glider in i krematorieugnens gap.
Det känns fortfarande underligt varje gång jag lyssnar på min Mando Diao-skiva med alla sköna hits och en discomixad Gloria – och så tjong mitt i det kommer en variant av Ulf Dagebys suggestiva ”Gallret”, en av de soundtrack-låtar man fortfarande hör i huvudet långt efter att ha sett filmen.
Boken då? Jo, om man vill minnas filmerna och människorna så är den väl inte så dum, men den känns väldigt naiv. De små texterna författade av Isabella Erkendal känns som de små uppsatser eller bildtexter man skrev under mellanstadiets SANT-läger (Sniffning Alkohol Narkotila Tobak), ganska förnumstiga små texter (a la ”det är dumt att röka, tänk att folk gör det än fast vi vet att det är farligt”) och de faktiska upplysningarna om de olika drogernas inverkan är ett väldigt förenklat skrapande på ytan. Rätt eller fel – jag hade gärna sett något djupare. Å andra sidan så kanske jag missar målet fullständigt. Nu känner jag kanske att hjälteglorian ligger lite väl tung över hela boken, tänk att grabbarna vågade kalla folk för knegarjävlar så att de hörde det, det skulle inte folk våga nu (nej, numera heter folk hora eller blatte eller ännu värre saker, tänker jag)
Författarna fick kontakt med Stefan Jarl, han godkände och stödde projektet, så de har fått tillgång till både material och egna kommentarer av honom, utan det vore boken en omöjlighet.
Nu vill jag bara veta ÄNNU mer om hur det gick för barnen. Nästa generation. Så långt som Jarl hade kontakt med dem gick det bra, de bröt föräldrarnas (och mor- farföräldrarnas) trend i sin egen ”revolt”, gott så.
Min halvbrorson tycks göra detsamma. Min halvbror L dog på en toalett (hemma hos sig själv dock, inte på en tågstation eller på stan) av en överdos efter många år av blandmissbruk och rena perioder. Halvbrorson A har det bra. Hans mamma redde upp sitt liv. Det är skönt.
Detta blir en vandringsbok. Nu flyttar den till en fin vän på Hammarö.
(inte så) Anonyma Biblioholister 