vem av oss är då djävulen EGENTLIGEN…?
Alltså, det här så kallade ”vända på dygnet…” – va? 95% av alla jag känner vänder det åt det vampyriska hållet. Två veckor ledigt mitt i vintern, ja, då får man vara glad om man till slut ser dagsljus ALLS utan att sätta väckarklockan. Lägg därtill att jag har varit sjukskriven och snudd på sovit dygnet runt de senaste veckorna. VARFÖR propsar samhället i stort på att vi ska vara vakna just på dagarna, va? Hmf.
I dag var det back to reality igen. Vardag. TUNGT! Nej då, jag gillar vardag, men första morgonen när man måste sticka ner tassarna på det iskalla golvet efter att ha fått sin sömn brutalt våldtagen av en illasinnad väckarklocka och… äh, jag ska sluta gnälla.
Jo, vi kom i säng i hyggligt god tid (22.30 får anses OK), ställde hurtigt klockan på ”sena” 07.00. Snurr. Snurr. Snurrsnurr. Bläddra. Snurr.
Klockan 04.00 tittade vi på varandra. Sova? Ahhhhahaha. ”Jag är *** HUNGRIG!” sa jag, ”Jag också!” sa K. Äh, varför bli 100% ordentlig från dag 1? 04.00 drog vi på oss morgonrockarna, smarrade i oss mackor och yoghurt och surrade en stund innan vi gick och lade oss igen. Vi fnissade och kände oss otroligt busiga. We’re baaaaaaad!
Tack gode gud för flextid. Upp 07.00? Moaaaaaahahahaha. Joråserru, suuuuuure. *harkel* Men trots allt detta syndande (det vet ju ALLA att det är de morgonpigga som är FINA människor :)) så är det vare sig mig eller K jag avser med ”djävulen” i rubriken. Nattens svepläsning blev nämligen Inger Edelfeldts (husgud! HUSGUD!!) senaste roman Samtal med djävulen. Åh, detta är en pärla. En förfärlig nattsvart pärla. Så snyggt, så vackert, så hemskt. Så tankestimulerande.
Två män möts av en slump på ett tåg. Det är nästan ett halvsekel sedan de sågs sist och mötet utlöser ett skred av plågsamma, laddade minnen.
Asger och Paul är kusiner och föddes in i en sträng frikyrklig församling i början av femtiotalet. På varsitt sätt har de präglats av sin livsfientliga uppfostran. Asger gjorde tidigt uppror och blev utstött ur kyrkan på grund av sitt leverne och sin sexualitet. Paul stannade kvar och beklagar den frisinnade anda som numera råder i hans församling.
Asger, nu nykter alkoholist och diakon, märker att Paul har något han vill bikta, och en trevande kontakt återupptas. Tveksamt inbjuder han den bekymrade kusinen till ett par dagars vistelse i familjens gamla sommarhus vid havet. Där ställs de stora frågorna om skuld, ondska, godhet och försoning på sin spets.
Finns det situationer där förlåtelse är omöjlig? Vad är synd? Vad menar man när man kallar någon för djävulen? Och vad kan bli följden när vårt själsliv splittras i oförenligt svart och vitt, synd och renhet, godhet och ondska?
I varje scen och replikskifte öppnar sig det mångbottnade i brännande och svåra existentiella frågor. Samtidigt andas denna filmiskt uppbyggda kortroman medmänsklighet och sanningslängtan ända fram till det smärtsamma och följdriktiga slutet. Inger Edelfeldts kammarspel om ett laddat möte stannar länge i minnet.
Ja, det där sista stycket var alltså Norstedts eget skryt, men jag kan bara instämma.
F-a-n-t-a-s-t-i-s-k-t.
Så, den förtappade Asgar vs den rättfärdige Paul, alltså. Syndaren och hans frälsare? Djävulen, vem är han? Vad? Hur? Tja, det är väl inte så svårt att gissa kanske, men det är så bra så bra ändå.
Åh, det finns så många som jag vill ska läsa den här boken. TofflanJerrySuzannSigne har alla erfarenheter av frikyrka vs statskyrka vs HBTQ. Jag ska tipsa dem alla, för jag vill så gärna höra vad de tycker.
(inte så) Anonyma Biblioholister 