ni hao, ma!

Vi ser ÄNTLIGEN ett program i serien Kinas mat (alla har sagt att man mååååste se det, och det är verkligen otroligt trevligt, det får nog bli SVT Play framöver) och får båda Kina-slag (ungefär som k*tslag, om ni ursäktar den vulgära men med sanningen överensstämmande liknelsen).

Jag har jobbat fem vändor i Kina, första gången 1998 (två månader på ett stålverk i en liten håla i Kinas fattigaste provins mitt i Gobiöknen, större delen av tiden som ensam svensk, det var en rätt ruff men inte direkt ointressant Kina-start faktiskt), men sedan blev det fyra perioder i ”storstan” (eget Starbucks i huset där vi bodde, det är roughing it det  – vi bodde i stan där OS-seglingarna kördes och jag var där under OS faktiskt, det var… annorlunda) under 2008 och 2009 också. Under en av de vändorna fick Kristoffer följa med som lyxman i tio dagar och han föll också för den absurda mix av intryck som det där landet kan ge.

(mitt MINST coola Kinatåg, jag har tyvärr ingen bra bild av det coolaste. 429 m långt är det här!)

Jag ger av hävd inga nyårslöften alls, och det är farligt att skriva om saker som man är sugen på att göra under de här första januaridagarna för hur man än intygar att man INTE ger nyårslöften så har folk en tendens att övertolka allting 😉

Jag har i alla fall reserverat en multimediakurs i kinesiska på bibblan i dag (älskade bibblan, det är lätt att glömma allt kul utöver ren verklighetsflykt som man kan få sig till livs alldeles gratis där). Jag vill polera mina skrala kunskaper en aning. Väcka det som finns till liv, och kanske kanske öka på dem en smula.

Det är faktiskt otroligt häftigt att se program där folk talar snygg-mandarin (riktigt feta dialekter kan man glömma! fast en del Shandong-skillnader kan jag höra och förstå) och inse att man faktiskt förstår en del av det. Man må tycka vad man vill om Kina – det finns mycket att tycka – men Kina finns där. Man får hitta ett förhållningssätt.

Lokal kollega L och jag på restaurang i Qingdao. Kollega L är ALDRIG still och alltid glad.