Babylon

Woooohoooo. En sömnlös natt = svepläsning av årets första kriminalroman: Camilla Ceders Babylon. Nu skulle jag förvisso hellre sova lite bättre än svepa en bok per natt, men ska man nu vara vaken tillsammans med en svensk kriminalroman så är Camilla Ceder ett alldeles utmärkt sällskap (Ceder är ännu en av de deckarförfattare som jag håller väääääldigt mycket högre än både Marklund och Läckberg).

Ibland tar hennes svartsjuka över fullständigt, hon vet det, och hon gör vad hon kan för att inte låta den förstöra det hon och Henrik har. Men då och då måste hon ändå ge efter för den där skavande oron och leta igenom hans fickor, bläddra i hans almanacka. Bara för att försäkra sig om att allt är som det ska.

Egentligen vill hon inte, för hon vet att om hon en dag skulle hitta något kommer helvetet att bryta ut. Det har hänt förut.

Samma dag som kriminalkommissarie Christian Tell och hans flickvän Seja Lundberg ska åka på sin korta men av Seja hett efterlängtade skärgårdssemester hittas ett par brutalt mördat på en av Göteborgs finare adresser. Hon visar sig vara professor i arkeologi vid universitetet, han är hennes student.

Mordet ter sig först obegripligt, kan det verkligen vara ett svartsjukedrama? Men så börjar uppgifter komma in som pekar mot olaglig handel med antika föremål. Närmare bestämt flera tusen år gamla statyetter från Babylon, stulna från museet i Bagdad under den amerikanska invasionen. Föremål från vår civilisations vagga, så värdefulla att de skulle kunna förändra en människas hela framtid.


Saker att älska
: Haga i Göteborg, Istanbul och en löst hållen omkringhistoria som får mig att återigen längta efter gamla stenhögar (i ett av alla mina parallella liv är jag arkeolog, jag lovar).

Saker att bli lite less på: huvudpersonernas kärleksnojor. Jag antar att man kanske ska känna igen sig lite i angstandet men neeeeeej, snälla, inte mer nu!

Låt nästa bok kretsa mer runt caset i sig än kring två ganska trista huvudpersoners vityckerjuomvarandraegentligenmenskavivaraihopellerinte-tjafs. (Bifiguren Karin Beckman är trevligare och roligare att läsa om än huvudpersonen Christian. Mer Karin!)

Ceder är – tror jag – socionom (eller kanske beteendevetare?), dessutom utbildad i psykoterapi, och hennes kunskaper skiner igenom. Ofta blir det väldigt bra, hon påminner lite om Grebe/Träff i det fallet!

Camillas första bok, Ett fruset ögonblick, läste jag på en betongkaj i Jordanien för ganska exakt ett år sedan. Röda havet kluckade, solen sken och hommousen flödade. Det kanske är orättvist att jämföra med den boken som lästes under de ljuvliga förhållandena? 😉 Jag vill minnas att både K och jag gillade den mycket, den var en riktigt trevlig överraskning och jag tycker nog att den är vassare än bok nummer två. Babylon är absolut INTE en trist bok, men jag tror (nej, jag VET) att Ceder kan bättre. Det är därför jag gnäller. Tough love! Jag hoppas verkligen att nästa bok är under produktion redan.

(Jag hoppas dessutom att mitt nästa inlägg blir bättre. Jag läser igenom det här och tycker att hela posten suger – har jag inget mer än detta att säga om en bok på 400 sidor? – men jag vare sig orkar eller vet hur jag ska göra det bättre. Enannandag.)

Annonser

2 svar

  1. Ja man blir lite trött på alla bihistorier om kärlek och sån 😉 Nej men ärligt, mer fokus på fallen, tycker jag också. Fast denna bok har jag inte läst.

    2 januari, 2011 kl. 23:13

    • Ja, många böcker felfokuserar. Därmed inte sagt att jag ALDRIG vill läsa runtomkringsnask 😉

      3 januari, 2011 kl. 19:25

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s