jag hjärta heartsick (måttligt vitsigt men oundvikligt)

Jag är där ofta, så ofta att jag egentligen inte vet hur jag kan inbilla mig att jag ska kunna fynda varje gång. Myrorna, my love. Blicken far över bokhyllorna. Gammalt skräp… gammalt skräp… den där boken har stått där i evigheteeeeer… men, Chelsea Cain? Jag slås av igenkännande, någonting långt bak i huvudet vaknar till. Chelsea Cain… kan det vara Feuerzeug-Sara som har skrivit om henne? Henne litar jag på. Boken låter skitbra. Seriemördare är mums.

Jag betalar mina tjugo spänn (så gärna, även om det är ovanligt dyrt för butiken ifråga!) trots att det står ”not for resale” – det är ett exemplar menat för korrekturläsning som på något vis har landat i den svenska Tätortens stora fina Myrorna-butik. (det märks bara på två ställen – lite felredigerat, men inte så det stör. talar folk om horungar numera? i det typografiska hänseendet?)

He thinks he sees a flash of emotion in her eyes. Sympathy? Then it’s gone. ‘Whatever you think this is going to be like,’ she whispers, ‘it’s going to be worse.’ When beautiful serial killer Gretchen Lowell captured her last victim, the man in charge of hunting her down, she quickly established who was really in control of the investigation. So why, after ten days of horrifying physical and mental torture, did she release Detective Archie Sheridan from the brink of death and hand herself in?

Two years on, Archie remains driven by a terrifying obsession that was born during his time alone with Gretchen. One thing is clear, Archie does not believe he was ever truly freed. Now Archie returns to lead the search for a new killer, whose recent attacks on teenage girls have left the city of Portland reeling. Shadowed by vulnerable young reporter Susan Ward, Archie knows that only one person can help him climb into the mind of this psychopath. But can Archie finally manage to confront the demons of his past without being consumed by them?

Böckerna om Archie och den glammiga seriemördaren Gretchen har marknadsförts stenhårt i t ex GB, men inte här – jag undrar varför? En kvinnlig Hannibal Lecter, men snyggare, snabbare och ÄNNU ondare? En aningens klyschigt bedagad men ändå hjältemodigt REJÄL vicodinpoppande polis. En ung, modig journalist med rosa hår. Ett Portland som jag vill läsa MER om.

Jisses. Var är filmerna? Topplisteplaceringarna? VAR ÄR MÅNPOCKET? :-O Heartsick verkar finnas översatt till svenska (behäftad med den utomordentligt helsvenska titeln ”Heartsick”) men antingen så sov jag DJUPT 2008, eller så blev den ingen hit i Sverige. Alls.

Märkligt. Jag säger det nu: Chelsea Cain. Gretchen Lowell. Go google them. LÄS! Jag har redan beställt bok två och tre. Bok fyra kommer ut till våren.

16 svar

  1. Tja, låter ju som något folk borde gilla. Dock inte ädla, nobla personer som jag 😉 Jag är less på tortyr och extrema mord. Gimme Mma Ramotswe, typ.

    30 december, 2010 kl. 18:20

    • Jag stod ut med att läsa om rooibos i tre böcker, sedan toktröttnade jag och längtade efter BLOOOOOOD igen!

      30 december, 2010 kl. 18:34

      • Rooibos är en metafor för visdom. Man kan inte tröttna på visdom, kära du. (Nu gör jag ingen smiley här, för att slippa en stor blaffa, ok)

        30 december, 2010 kl. 20:05

      • Jag älskar fortfarande att DRICKA rooibos, men jag vill inte läsa om någon annan som gr det! (blaffa)

        30 december, 2010 kl. 20:17

  2. Gimme Mrs Barnaby! 😉

    30 december, 2010 kl. 18:21

    • Hon ÄR cool.

      30 december, 2010 kl. 18:33

      • Ha ha, ja åtminstone är hon inte så hemsk som de elaka flickorna KD och Mårr hävdar. (Blaffa)

        30 december, 2010 kl. 20:07

      • Va! Har de något emot henne? Jag tycker att hon borde få en egen show. Och lön, för de misstag hon hindrar herr Barnaby att begå 🙂 (oj! blaffa!)

        30 december, 2010 kl. 20:18

      • Ja, de VÄGRAR att titta på Midsomer, bara för att hon är med. Är de inte gräääsliga?! (Blaffa)

        31 december, 2010 kl. 20:02

      • Tssss. De är förstås bara avis på henne!

        1 januari, 2011 kl. 22:23

  3. Ika

    Jo, man talar om horungar. Åtminstone på österbottniska tidningsredaktioner. 🙂

    30 december, 2010 kl. 18:21

    • BRA! Typografi är underskattat.

      30 december, 2010 kl. 18:33

  4. Tyckeru att jag ska spamma lite mer hära, elle’ska jag gå ner och hämta mer vin 🙂

    (Och förresten vill jag inte ha ”riktiga” smileysar (för så heter det väl? *host*) utan jag vill ha kolon, semikolon och parentes. Sådeså!

    30 december, 2010 kl. 18:25

    • Jag OCKSÅ! (om smileysarna) – det kan man säkert ställa in, men jag är för lat! enannandag…

      PS jag älskar ditt spammande, fortsätt!

      30 december, 2010 kl. 18:33

  5. Whoho! Ännu en hängiven läsare av Gretchen och Archie.

    Visst är det något fantastiskt med Chelsea Cain?

    Jag misstänker att bristande marknadsföring är nästan hela sanningen bakom floppen. Men kanske även att svenskar är hopplöst kräsmagade vad gäller blod. När ser man egentligen flubbret i Beck? Aldrig.

    Längtar-längtar efter fjärde boken.

    1 januari, 2011 kl. 23:28

    • Om det inte vore för att jag kom ihåg att du hade skrivit något bra om Cain så hade jag nog bommat denna pärla. Tänk jo väry matjch!

      2 januari, 2011 kl. 00:04

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s