Offerrit

<— Blicken! Du ser ju – Johannes Källström vill GÄRNA få chansen att skrämma dig också!

Offerrit är Johannes första ”fullängdare”, han debuterade med novellsamlingen Mörkersikt.

Jag log brett när jag läste om handlingen i Offerrit – liten bruksort i kris, bruket ska lägga ner, hur ska den lilla fattiga kommunen klara sig nu? Ja, det doftade MYCKET av Brukshåla, jag ville snudd på traska ner till kommunhuset några kvarter bort och se om det är HÄR Svea regerar (nej, det är det inte, här brukas metall, inte papper ;)). Svea är desperat, hon vill vara ett särdeles förträffligt kommunalråd och börjar smida planer med ortens mest prominenta invånare (fem relativt sorgliga typer, får man väl säga). Svea vågar ha visioner, orten har trots allt fött fram en designer av världsklass, den berömde och mytomspunne Oscar Vigelius.

Vigelius uppväxt på orten i fråga var inte direkt rosenbeströdd, men kanske kan han på ålderns höst tänka sig att förlåta, att komma hem och hjälpa den gamla hembygden lite?

ATT han kan, men det blir kanske inte riktigt så som Svea hade tänkt sig. Folk börjar försvinna, en utländsk besökare hittas mördad och den utomsocknes polisen Owe Tycho kallas in för att styra upp situationen. Owe har nyss kommit tillbaka till jobbet efter en ganska lång konvalescens, han är en relativt komplex person med en egen tuff uppväxt att hantera. Uppdraget i sig är snarast att betrakta som en straffkommendering, men riktigt hur illa det blir kunde väl ingen ana…

…och sen börjar de, gruvligheterna.

Det blir lite spretigt för mig, speciellt i början. Svea och hennes gäng tecknas som ganska patetiska karikatyrer, det blir lite väl farsartat. Jag vet egentligen inte riktigt varför det stör mig – jag hade mycket nöje av t ex Koontz Frankenstein-böcker och han kombinerar också slaskigt kletig splatterskräck med ren humor – men det kanske är just den svenska småstadskarikatyren som blir fel för mig i det i övrigt ruggiga sammanhanget.

Efter ungefär 80 sidor tar det fart, då dänger Johannes till med några kapitel som är så snyggt skrivna att jag baxnar. Korrekturfelen blir färre och jag slutar reta mig på kommateringen – jag dyker ner i storyn istället. Historien är aningens (för) komplicerad, spretig, men slutomdömet är ”klart godkänt”. Persongalleriet är relativt ymnigt och en och annan hade kanske kunnat strykas till historiens fromma.

Kommer jag att läsa Mörkersikt? Yes. Otvivelaktigt. Källström HAR något, och jag kan tänka mig att han gör sig väldigt bra i novellformat. Jag hoppas bara att någon tittar över kommatering/redigering lite mer inför nästa bok. Jag vill inte vara språkpolis, men jag tappar flyt och hoppar till när missarna duggar lite för tätt.