en stunds eftertanke

Kolla Tea! Minns du? Jag fick den av dig. Den står på spiselkransen, vi tänder den v-a-r-j-e kväll. Vi tänker på dig och Tilde ofta, inte bara i kväll, men i kväll samlas alla vi som tycker om dig, oavsett var vi är, och tänder våra ljus. Jag gråter fortfarande ibland, även om jag vet att det inte är vad du vill. Det hjälps inte. Du är en bestämd kvinna, gumman, men allt råder du (eller jag) inte över. Mycket kärlek till dig och till din familj. Alltid.

I kväll är det ett år sedan vår vän Tea fick sladd på bilen utanför Dorotea. Den mötande bussen hann inte väja. Tea och hennes dotter Tilde är för alltid 37 och 8 år gamla. Liten Felix överlevde, ett mirakel mitt i allt. Livet är här och nu. Så är det. Här och nu. Inte i går. Inte i morgon. NU.

Tea = smart, rolig, omtänksam, boknörd, författare (ironiskt nog skulle hennes första bok ha getts ut hösten 2009, nu blev det inte så), så avväpnande otroligt rapp i käften, passionerad, fylld av känslor, intensivintensivintensiv. Inte alltid enkel, men de intressantaste människor är sällan det.

091124

Jag försöker ta in, men det går inte.

Samtidigt som vi åkte mellan Karlstad och Västerås i söndags kväll satt hon också i bilen på väg hem, längre norrut.

Vi kom fram. Hem. Det gjorde inte hon.

Det var förvisso bra körväder nere hos oss, det var inte inte där uppe. Snömodd. Men ändå, hon var en mycket duktig bilförare.

På en sekund förändras allt.

Vi låste upp dörren och pustade ut hemma efter en trevlig men dålig-nattsömn:ig helg i Karlstad.

Hon fick sladd, fick en buss i sidan och klämdes fast i sin bil. Miste livet, tillsammans med sin åttaåriga dotter. Liten skadad pojke blev kvar i livet.

Tea som var så energisk. Smart. Tokrolig. Omtänksam. Som också gått igenom flera stora sorger men inte vek ner sig. Tea som var nyförlovad och jättekär. För mindre än ett halvår sen stod hon här i mitt vardagsrum brevid mig, vi tjattrade medan vi försökte få plats med alla böcker i bokhyllorna. När jag blev vansinnig över krångliga Expedit-bokhyllan som rasade som ett korthus när den skulle uppför trappen så var hon den som plockade ihop pusslet igen.

Och nu ska jag bara fatta att det aldrig kommer några brev från henne mer? Att vi aldrig tar några mer fniss-raider med hennes syrra och mamma på ICA Maxi?

Felix har en underbar mormor och morfar, en fantastisk moster och morbror, en pappa som jag visserligen inte känner men som jag vet älskar honom, men HUR kan livet vara så grymt mot en sjuåring? Och mot alla oss andra som saknar?

3 svar

  1. Usch och fy och allt det. Har förstås inga passande ord, men måste skriva någonting. =/

    23 november, 2010 kl. 08:51

  2. Bokmoster

    Skickar en tanke och en kram …

    23 november, 2010 kl. 09:34

  3. Det låter kanske klyschigt – vet ni, det har varit väl mycket sjukdom, död och elände de senaste åren – men för varje eländessak så älskar jag sånt som man lätt ser som småsaker ännu lite mer. Proffsen kallar det mindfullness, tror jag. Jag försöker bli lite bättre på att njuta här och nu, som en tribut till de som inte längre kan det.

    23 november, 2010 kl. 13:09

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s