ute ur zombiekarantänen…? (pun completely unintended, förstås!)

Nu har jag ju skrivit om en chick lit till – visst får jag skriva lite om zombies igen då…? (jag vill ju inte skrämma bort eventuella normala läsare mer än nödvändigt ;))

man FÅR – förlåt, SKA – ha kuddfrisyr hela dagen när det är en slaskig novembersöndag.
(och nej, det är ingen di Leva-inspirerad kaftan, det är en helt vanlig pläd från Hemtex)

Ja, där sitter K och läser ”Zombies: A Record of the Year of Infection”, en alldeles fantastiskt tjusig bok med ”fältanteckningar” av Dr Robert Twombly (Don Roff och Chris Lane)

The year is 2011, and what starts as a pervasive and inexplicable illness ends up as a zombie infestation that devastates the world’s population. Taking the form of a biologist’s illustrated journal found in the aftermath of the attack, this pulse-pounding, suspenseful tale of zombie apocalypse follows the narrator as he flees from city to countryside and heads north to Canada, where–he hopes–the undead will be slowed by the colder climate. Encountering scattered humans and scores of the infected along the way, he fills his notebook with graphic drawings of the zombies and careful observations of their behavior, along with terrifying tales of survival.

Seattle-based writer and filmmaker Don Roff and Oakland, California-based illustrator Chris Lane share an abiding taste in the macabre. This is their first collaboration.

…och vilket samarbete sen – den här boken är så otroligt SNYGG!

Snygg och kul, just det där med en analyserande fältdagbok – med fantastiska illustrationer – fiktivt och skönt nördigt skriven ur en BIOLOGS perspektiv (Sara Sara SARA, du måste spana in den här om du inte redan har gjort det!), yes, det är ett perfekt upplägg!

Otaliga är de postapokalyptiska böckerna, skrivna i dagboksform om hur man överlever (eller inte) vardagen med grannskapet fyllt av zombies, men alla dessa böcker som jag har läst hittills (hm… fem-sex stycken på nån månad? tralalalala…) har det där lilla extra, så också den här.

Fyra och ett halvt boktoksflin av fem möjliga, tumme upp från både mig och K. Varför då ingen femma? Tja, det var som vanligt, den var alldeles åt skogen för tunn…! 144 sidor kunde gärna ha fått vara det dubbla. Tredubbla. Fyr… ja, ni hajar.