Två sidor av samma mynt? (*

Jag befinner mig i den ganska ovanliga situationen att reservationslistan innehåller två olika böcker med samma (likaledes lite ovanliga) titel – Corpus Delicti. Tja… titeln är inte HELT ovanlig, kriminalförfattare med böjelser för rättsmedicinska äventyr använder och har använt den ibland (Patricia Cornwell, min hatkärlek, har också använt den om jag inte ins fel, men nu var det inte henne – eller ens hennes förfärliga skapelse Kay Scarpetta – vi skulle tala om).

Vi har varianten skriven av den svenske debutanten Elias Palm:

Mord eller självmord? Dränkning eller drunkningsolycka? Kan man utesluta att en person blivit bragd om livet när kroppen är förruttnad eller illa bränd? Det är frågor som rättsläkaren Ella Andersson dagligen ställs inför.

När Ella var sex år gammal förlorade hon både sin far och sitt föräldrahem i en våldsam eldsvåda. Drygt trettio år senare lägger hon nu ett bud på ett antikt bordsur som är märkligt likt det som stod i det nedbrunna barndomshemmet.

Därmed dras Ella in i en privat undersökning av sitt förflutna, parallellt med de ordinarie dödsfallsutredningarna. Motvilligt tvingas hon inse att det finns kopplingar mellan hennes barndom och ett lik som undersöks på den rättsmedicinska avdelningen. Kopplingar som någon tycks vara mycket angelägen om att hon inte ska se.

MYCKET intressant, allra helst som Elias Palm själv arbetar som rättsläkare (jag har dock ingen koll på om han är färdig specialist än eller ej), det borde ju eliminera ett och annat av de mer irriterande rutinmisstagen!

Det var ju rättsmedicinare – eller neurolog – som jag tänkte bli också, på den tiden då jag pluggade till läkare. Och så gör jag tåg istället. Va? Outgrundliga äro mina vägar (nu ska jag INTE förfalla till skämt om ”raka spår” etc…)

Jag brukar alltid säga att Ordfront borgar för kvalitet, så om den här boken håller vad den lovar så blir det definitivt en av de böcker jag köper och exporterar till bästa bokvänninan Cecilia i Houston.

Så har vi då variant nummer två, signerad Juli Zeh:

Året är 2058, vi lever i en hälsodiktatur. Det är inte längre bara önskvärt att medborgarna sköter sin hälsa, det är en plikt. Staten är mindre intresserad av våra åsikter än av våra blodvärden.

Alla medborgare måste utöva idrott, rapporter om sömn och näringsintag är obligatoriska.

Mia Holl är ung, vacker och begåvad men framför allt oberoende. Hennes bror har anklagats för våldtäkt och tagit sitt liv, men det systemet, här kallat ”metoden”, egentligen lägger honom till last är hans vägran att sköta sig och sin kropp. Mia anser att han är oskyldig och tvingas nu inför domstol försvara sin kärlek till brodern.

Juli Zeh har förnyat arvet från Aldous Huxley (Du sköna nya värld) och George Orwell (1984). Hennes roman skär rakt in i dagens diskussioner om obligatoriska massvaccineringar, genetisk screening och vår besatthet av kroppen.

AH, se där! En dystopi av – som det låter – bästa slag. Jag älskar ju Huxleys ”Brave New World”, Ira Levins ”En vacker dag” eller varför inte min hjälte alla kategorier – P. C. Jersild och hans ”En levande själ”.

Juli Zeh är utbildad jurist och anses vara en av den tyska litteraturens främsta stjärnskott. Jag TROR inte att jag har läst något av henne tidigare (det är vådan av fem års uppehåll från bokdagbok – jag det knappt vad jag har läst *harkel*), men när jag tittar igenom hennes tidigare utgivning så låter det mesta intressant faktiskt. Ett presumtivt storfynd, med andra ord? Jag hoppas det.

Allt som allt, två böcker av två författare, en titel. Jag kan inte på förhand säga vilken av böckerna som låter mest intressant, jag måste säga att jag är otålig att få läsa båda! Vi får väl se vilken jag får hämta hem först.

*) nu var jag nästan lite titelvitsig –

”Corpus delicti (av latin corpus ’kropp’, delicti ’brott’) var tidigare i straffrätt benämning på de yttre spår, vilka ett brott enligt dess allmänna beskaffenhet lämnar efter sig.

Dit räknade man till exempel vid mord den mördades lik, vid myntförfalskning det förfalskade myntet och de verktyg, som använts vid förfalskningen.”

uppsnappat från wikipedia där du hittar hela beskrivningen

Från lik till förfalskade mynt, alltså. Intressant koppling.

2 svar

  1. Det var intressanta böcker. Skriver upp dem och väntar snällt på recension när du läst.

    Angående corpus delicti, så är alltså poängen med de bevisen att själva brottets natur innebär att dessa bevis MÅSTE gå att finna någonstans? T ex mynt vid myntförfalskning, en kropp vid mord och kanske ett konto vid förskingring? En försvunnen pryl vid inbrott och ett dött djur vid tjuvjakt kanske.. Osv..

    Det blev plötsligt ett mycket tristare ord, tycker jag. Det var roligare när jag trodde det betydde yttre bevis i allmänhet. =)

    13 november, 2010 kl. 10:55

  2. Det var relativt lång kö på båda böckerna, de kanske hinner komma ut i pocket innan jag får det efterlängtade mailet från bibblan om att de finns att hämta.

    Wikipedia-definitionen av Corpus Delicti kom visst från Nordisk Familjebok – den är kul, men inte alltid helt politiskt korrekt eller up to date *harkel*

    13 november, 2010 kl. 11:08

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s