mina egna poetiska talanger?

Sambon tyckte att katthaikun här nedan är ju för all del fin, men hans favorit genom tiderna är ändå den veritabla hathaiku som jag skrev efter att nån av kvarterets ungar hade haft lite skoj med min cykel en kall kall höstmorgon för två år sedan:

Det finns så roliga människor. När jag hade låst upp cykeln i morse ville den INTE röra på sig, eftersom nån under natten hade dragit fast hjulet i skärmen med ett kraftigt vitt buntband i plast. Rusa in igen, leta avbitare.

Ja, det var väl en skojig grej nån bjöd mig på, kvart över sju på morgonen?

Det MÅSTE bara bli en haiku av det:
sadeln är så kall
låt min cykel vara nu
annars dör du snart

Se där, det kallar jag nördig passivaggressivitet…

PS grannungarna lever än, jag känner bara att jag vill berätta det

PPS och nej, jag ska inte säga upp mig från jobbet och bli heltidspoet. jag lovar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s