Dmitrij Gluchovskijs Metro 2033

Jag har redan avslöjat att jag är svag för postapokalyptiska scenarier. Det kan vara utbrott av pest, världskrig mot zombies – eller ett hederligt (oxymoron!) gammalt kärnvapenkrig som satt världen i lågor.

Konceptet ”att överleva av nästan ingenting”, ”skapa ny civilisation” och ”påhittighet i kris/hur man gör ett kylskåp av en skateboard” har roat mig sedan jag var VÄLDIGT ung (jag minns hur min mellanstadielärare Ola läste högt för oss på teckningslektionerna, det var en svensk bok om en skolklass som strandades på en öde ö som de kallade Ponderosa [japp, det var en MYCKET snällare variant av ”Flugornas herre”, detta är ändå svensk flummigt sjuttiotal vi talar om ;)] och då tändes BEGÄRET! …och om någon kan påminna mig om vad boken heter så blir jag OTROLIGT tacksam!)

Jaaa, svamla svamla – var var jag? Jo, ett annat litterärt koncept som tilltalar mig mycket är TUNNELBANA. Tänk ”Neverwhere”, ”Tunnelseende” eller – ”Metro 2033”. Kan man då KOMBINERA postapokalyps och tunnelbana – yay, high five! (nåja, att folk söker sig till tunnelbanan i postapokalyptiska berättelser är inget ovanligt tema vare sig i film eller böcker, men det spelar ingen roll, jag får sällan nog)

”MOSKVA ÅR 2033. Civilisationens nordligaste utpost, en ensam metrostation, attackeras av gåtfulla varelser som uppstått i det sista kriget. Världen ligger i ruiner, jordytan är kontaminerad och ett rov för solens dödliga strålar. En sista människospillra har sökt skydd i Moskvametron, världens största atombombssäkra bunker, där stationerna har omvandlats till små statsstater med egna ideologier och styrelseskick. Överallt pågår en ständig kamp om livsutrymmet, vattenfiltren, elaggregaten och svampodlingarna, alltmedan mörkret och fasan härskar i tunnlarna. En ung man tvingas ut på en farlig vandring genom den underjordiska labyrinten av tunnlar, schakt och sidospår, där ingen vet vad som väntar bakom nästa kurva.

METRO 2033 bygger på sovjetiska myter om en hemlig stad under jorden och det faktum att Moskvametron byggdes för att motstå en kärnvapenattack. ”

(Metro 2033 finns som spel också, men det har vi inte testat än. Senast jag kollade så fanns det inte till PS3, gruff)

Homerun! Klang och jubel! Både jag och Kristoffer älskade den här boken (i e fem toknöjda boktoksflin av fem möjliga). Jag vet inte HUR många gånger jag har studerat kartan över Moskvas Metro, och jag är sååååå sugen på att åka dit och se den på riktigt (yrkesidiot? jag? moaaahahahaha!*).

Jaaa, det blir mycket av klyschig hjältesaga, huvudpersonen Artiom klarar det mesta och lite till, de olika ideologierna är otroligt polariserade och boken är snudd på KLINISKT befriad från kvinnor (om jag inte missminner mig är det små små ord om huvudpersonens mamma – oh, Oidipus 😉 – och om en s k fallen kvinna – hora/madonna-dikotomi, nån? 😉 – som står för de kvinnliga inslagen) men jag KÖPER det, rakt av, för denna gång. Jag lägger ”klokbrillorna” åt sidan och sveps med.

Det finns en ”Metro 2034” också, den kommer i svensk översättning i april 2011. Svensk, säger ni? Jo, tråkigt nog så är det så att det är alldeles för få som har upptäckt Gluchovskij, så ”Metro 2034” finns ännu bara på ryska och tyska – INTE på engelska, underligt nog. Jo, jag kan stappla mig fram på tyska, men läsa en postapokalyptisk tegelsten med filosofiska referenser – njäe. Där går gränsen!

Om du vill läsa 2034 redan nu så finns den alldeles gratis på nätet, utlagd av författaren själv. Kruxet? Jo, den är på ryska. Mycket nöje!
—–
*) ja, alltså, det kanske kanske är så att jag jobbar med tåg… kanske. hum.