The Walking Dead, volume 1

Days Gone By av Kirkman, Moore och Rathburne

”An epidemic of apocalyptic proportions has swept the globe, causing the dead to rise and feed on the living.

In a matter of months, society has crumbled: there is no government, no grocery stores, no mail delivery, no cable TV.

Rick Grimes finds himself one of the few survivors in this terrifying future. A couple of months ago he was a small town cop who had never fired a shot and only ever saw one dead body.

Separated from his family, he must now sort through all the death and confusion to try and find his wife and son. In a world ruled by the dead, we are forced to finally begin living”.

(sug på den sista meningen! In a world ruled by the dead, we are forced to finally begin living. filosofi på hög nivå 😉 och så undrar folk varför jag älskar zombies? extrapoäng för nutidssarkasmen när ”no government” förekommer i samma mening som ”no cable TV” – delar av boken utspelas i Kentucky och i delar av den delstaten är nog regering eller kabel-TV lite hugget som stucket. ouch, nu var jag elak igen, sorry)

Stackars Rick blir alltså skjuten på jobbet, hamnar i koma och vaknar sedan upp ensam i sin säng på sjukhuset. Det finns inte en (levande) människa i sikte, allt är tyst – men så kommer han ut från sin avdelning och finner sig mitt i en bunt sunkiga, trasiga, långsamma och relativt ickeverbala varelser. Zombies, fast det hajar han inte alldeles då.

Hans familj är borta, bland det sista han gjorde innan han blev skadad var att skicka dem till släkt i Atlanta (det var nån underlig smitta som spred sig som en löpeld… ingen hajade vad det var, men regeringen uppmanade alla att bege sig till storstäderna för att få skydd).

Jo, tjena. Storstäder. Bästa stället för en zombiebuffé, massor av käk samlad på liten yta. Inte smart. Det vet vi, de rutinerade zombiekonsumenterna (jaja, ta det inte så bokstavligt). Men som sagt, det vet inte Rick, så han ger sig iväg mot storstan för att söka efter sin fru och sin son, trots att han befarar det värsta…

ÅH vad jag gillar det här! Kul story (jag förlåter den rippade ”vaknar ur koma och vet ingenting-inledningen*) och snyggt snyggt snyggt tecknat. Detta är en liten del 1 (av 13, hittills) och jag vill bara ha MER! Sneglar lystat på ”kompendium”-upplagan (del 1-12 i en skön tvåkiloslunta) från adlibris. 387 pengar. Det är det värt… men jag väntar nån vecka. Jag har redan ett paket på väg, nån måtta får det ju ändå vara.

(jojo, fråga mig igen i morgon, då har mitt klickgalna gamla finger med största sannolikhet råkat klicka hem den)

Det var Kristoffer som fyndade i London, expediten berättade då att det är TV på gång av detta. Serien finns inte i Sverige än, men LITA på att vi kommer att hålla utkik.

Betyg? Fyra och en halv otroligt nöjda boktokflin av fem möjliga. Varför inte fem, om den nu är så bra? Jo, jag är lite bitter över att den tog slut så fort. Me want more. Much more.

En del har förresten fått för sig att zombies är trista typer. Jag tycker att de är poetiska. Se bara:

(inte för att vara taskig, men jag har träffat betydligt trögare typer än så på krogen i mina dagar)

—–

*) visst är det samma inledning som i 28 dagar senare?