så ska jag äntligen bekräfta myten* (?)…

…jag ska skriva om min första chick lit! Eller, um, det är ju inte min första chick lit någonsin PER SE, jag har ju förfallit till denna baktalade genre förut (jo, faktiskt, *mrrrrpf*), men min första bibiloholistbloggredovisade (nej, det ordet hittar du inte i SAOL) chick lit. Fanfar!

Jenny Colgan får äran att vara först ut. Jag kan inte påstå att jag är någon speciellt flitig konsument av böcker som denna numera, men den stod ju där på The Book Warehouse… £2.99, det vore nästan fånigt att INTE köpa den för det priset.(** ”Den”? Jo, ”The Good, the Bad and the Dumped”. Colgans senaste alster, för ynka tre pund redan efter halvår efter att den givits ut. Taget!

”Now, you obviously, would never, ever look up your exes on Facebook. Nooo.

And even if you did, you most certainly wouldn’t run off trying to track them down, risking your job, family and happiness in the process. Posy Fairweather, on the other hand . . .

Posy is delighted when Matt proposes – on top of a mountain, in a gale, in full-on romantic mode. But a few days later disaster strikes: he backs out of the engagement. Crushed and humiliated, Posy starts thinking. Why has her love life always ended in total disaster? Determined to discover how she got to this point, Posy resolves to get online and track down her exes. Can she learn from past mistakes? And what if she has let Mr Right slip through her fingers on the way?”

Nej, jag vet. Upplägget är inte speciellt unikt. ”Strulig tjej har det egentligen ganska bra men twistar till allt några varv och krånglar till det lite extra på vägen, just for the heck of it”. Eller hur? Skillnaden mot verkligheten (?) är att de struliga tjejerna som beskrivs i den här typen av böcker aldrig aldrig är så fula eller feta eller misslyckade som de tror, och hur struliga och jävliga de än är så ordnar det mesta upp sig till slut.

Sånt kan man ju irritera sig på. Eller så tar man den faktiska analysen som självklar, den hör till grejen, man köper ”paketet” ändå. Man flinar åt de sköna oneliners som den här typen av böcker ofta bjussar på och skänker en undrande tanke till författare som Tony Parsons, Nick Hornby och Mike Gayle, som egentligen skriver snudd på e-x-a-k-t samma typ av böcker (fast istället för skor eller handväskor eller rosafärgade drinkar så är huvudpersonen pervest galen i Arsenal, ungefär) – de ÄR ändå inte riktigt lika baktalade som sina kvinnliga kolleger.
(ja, jag vet, jag är en sån där feminist)

Nåväl. The Good, the Bad and the Dumped följde ”mallen” ganska väl, men jag hade rätt roligt på vägen till upplösningen. Det finns ett litet ”split vision”-upplägg (tänk lite Sliding Doors) som roar mig utomordentligt.

Tre boktoksflin av fem möjliga. Ingen stor upplevelse, men mina tre pund var inte bortkastade heller.

—–

*) myten? jo, men det vet ju alla att vi åldrande tanter klamrar oss kvar så länge vi kan vid ungdomens dårskap, med lystet gapande mun (det är SÅ praktiskt att den redan gapar eftersom vi skjuvar in ohemula mängder billig choklad medan vi läser), vi läser bara skit (alla vet ju att chick lit, precis som alla annan kvinnoinriktad litteratur, är LITE simplare än allt annat – inklusive porrwestern och Bill&Ben-böcker) och våra breda röver bara växer och växer medan vi sitter där och glöpar i oss…

Oj. Jag kanske borde börja sätta ut sarkasmvarning på vissa bloggposter? *host*

—–

**) jag inser att det där med London och bokshopping förtjänar en egen bloggpost för sig. Jag säger som Arnold, ”I’ll be back”