i dessa Alla Helgons tider

Jag kan inte påstå att det var med Alla Helgona i åtanke som vi besökte Highgate Cemetery i London för snart två veckor sedan. Nej, det var snarare en gammal dröm, ett ”någon gång MÅSTE vi bara…”, som äntligen prioriterades upp och togs tag i. Solsken, klar luft, kanske den sista varma oktoberdagen – stämningen var inte direkt skräckinjagande, men det var perfekt för en höstpromenad. Det VORE skoj att se Highgate i novemberdimma och skymningsmörker också… vem vågar följa med? 🙂

Highgate Cemetery är inte – som sin aningens äldre (och mer välhållna) kusin Père Lachaise i Paris – speciellt kändistät. Riktiga boktokar kanske vill besöka Douglas Adams, Radclyffe Hall, George Eliot eller Karl Marx, men allra helst besöker man denna märkliga plats för att bara få strosa. Drömma. Fantisera. Highgate osar av gotisk stämning, det är den perfekta platsen för en maffig spökhistoria, men det är också en tyst, vildvuxen oas där man kan kontemplera människoöden – andras, så väl som sitt eget.

Memento Mori. ”Vad ni nu är, var vi en gång. Det vi nu är, blir ni”

Radclyffe Hall (lesbisk feministikon som skrev den på sin tid oerhört skandalomsusade romanen ”The Well of Loneliness”) vilar i Lebanese Circle. Hennes grav pryds alltid av färska blommor.

Mitt intresse för Highgate och dess slingriga historia minskade inte direkt efter en suverän guidning (på den västra, mest vildvuxna delen får man inte ens gå in utan guide), så när jag snubblade över Catharine Arnolds bok ”Necropolis – London and its Dead”  på W H Smith var det inget snack – den köpte jag.

(…mhmmmm, den, och fjorton andra böcker som ni säkert kommer att få läsa om vad det lider *harkel*)

Catharine Arnold är en brittisk  journalist och populärhistoriker som bl a är känd för sin trilogi om några av Londons mer spektakulära historiska företeelser (den här boken, en om mentalsjukhuset Bedlam – London and its Mad [man måste bara älska den titeln], samt en kommande bok om det SYNDIGA London genom århundradena).

Jag kan väl redan nu avslöja att jag med största sannolikhet kommer att införskaffa både den galna och den syndiga boken, så att jag samlar hela trilogin. Populärvetenskap/historia är da shit!

”From Roman burial rites to the horrors of the plague, from the founding of the great Victorian cemeteries to the development of cremation and the current approach of metropolitan society towards death and bereavement — including more recent trends to displays of collective grief and the cult of mourning, such as that surrounding the death of Diana, Princess of Wales — NECROPOLIS: LONDON AND ITS DEAD offers a vivid historical narrative of this great city’s attitude to going the way of all flesh.
As layer upon layer of London soil reveals burials from pre-historic and medieval times, the city is revealed as one giant grave, filled with the remains of previous eras — pagan, Roman, medieval, Victorian. This fascinating blend of archaeology, architecture and anecdote includes such phenomena as the rise of the undertaking trade and the pageantry of state funerals; public executions and bodysnatching.
Ghoulishly entertaining and full of fascinating nuggets of information, Necropolis leaves no headstone unturned in its exploration of our changing attitudes to the deceased among us.”

Döden, och alla riter runt densamma, är svår att ignorera. Det som var högsta begravningsmode under den inte direkt sparsmakade viktorianska eran ansågs vulgärt och spekulativt några tiotal år senare. Efter alla spillda människoliv under första världskriget såg man kyrkogårdar som Highgate som något vansinnigt slösaktigt. Platsen föll snudd på i glömska, den stod övergiven i femtio år, och det är den tiden som har gett den dess säregna miljö i dag.

Arnolds bok är bitvis aningens torr, och alla kapitel är inte lika intressanta, men för mig som älskar 1) London 2) aningens morbida ämnen 3) historia i allmänhet var den alldeles perfekt.

Necropolis får fyra glada boktoksmajl av fem möjliga.

Highgate? En solklar femma! Besök rekommenderas!

Annonser

9 svar

  1. Oj. Dit vill jag åka, och jag borde absolut ta med min syster i så fall. Jag läste om Highgate Cemetery så sent som i förrgår, i en intervju med Audrey Niffenegger. Hon är tydligen guide där ibland.

    5 november, 2010 kl. 20:43

    • Åh, cooooooolt! Jag undrar om inte Highgate Cemetery spelar en roll i hennes senaste bok (fast det kanske var just det du läste?) dessutom.

      Ja, ÅK DIT! Ta en tom väska till London, på Book Warehouse kan man hitta tjogtals med billiga böcker som man råkar få med sig…

      5 november, 2010 kl. 20:49

  2. Låter trevligt och dyrt (även om de är billiga per styck, så ..).

    Ja, den boken ska visst ha något med Highgate Cemetery att göra, det var i samband med det hon blev guide. Jag har inte läst den, så jag vet inte om kyrkogården spelar stor eller liten roll.

    Annars finns ju The Graveyard Book. Men det är en annan kyrkogård. 🙂

    6 november, 2010 kl. 15:50

  3. Den måste ses!

    6 november, 2010 kl. 23:25

    • Yes! Det är sällan jag går på riktig bio numera – soffan och hemmabion är lata tanters bästa vän – men den här boken förtjänar mer högtidlighet än så!

      7 november, 2010 kl. 08:55

  4. Ping: skilda världar « (inte så) Anonyma Biblioholister

  5. Ping: Let’s go to Bedlam! « (inte så) Anonyma Biblioholister

  6. Ping: den där texten som leder in i något annat | (inte så) Anonyma Biblioholister

Lämna ett svar till Marika Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s